På Musée Marmottan i Paris visas denna vår en ovanlig utställning: badkulturens utveckling genom tiderna, illustrerad av framstående konstnärer.
Musée Marmottan:
Ligger invid en park, i ett av Paris borgliga kvarter. Det är ett litet, väl dolt, privat museum få tar sig till. Museet i sig är ett magnifikt, tidsenligt möblerat 1800-tals palats absolut värt besöket. Det innehåller en magnifik samling impressionister framför allt tavlor av Claude Monet och Berthe Morisot. Monets största verk har numera flyttats till Orangeriet i Tuileries-trädgården där de har mer plats, men många fina tavlor hänger kvar. Museet ordnar regelbundet utställningar.
”Intimitet”
Det är första gången en utställning visas i Paris som handlar om det ”intima livet” från 1500-talet fram till nutid, skildrat genom ett hundratals verk av framstående konstnärer. Den är kronologiskt framställd, så det är lätt att få en inblick i människans ”intima utveckling” genom tiderna. Inte enbart ur renlighetsperspektiv utan även genom vad som ansågs kyskt och inte, vad som var accepterat och inte i societeten, vad som ansågs erotiskt och inte. Det går mode i allt: vårt utseende, framförallt kvinnans former, vår hygien, våra lustar och begär. Eftersom modet förändras ständigt varierar och utvecklas samtidigt samhällets tolerans och acceptans.
Utställningen börjar med en vacker 1500-tals gobeläng samt några ovanligt fagra tavlor från den epoken.
Illustrationen av badet var snarare en ursäkt för att visa den nakna, sublima kroppen. Annars aktade man sig för vatten, speciellt varmt vatten som ansågs ”öppna porerna för alla möjliga faror”, framförallt den fruktade pesten. Torra bad – det vill säga, parfymer, oljor, kamning och håruppsättningar – var att föredra.
Dessa utfördes ofta för öppen ridå – dock inte i naket tillstånd – framför tjänare och till och med besökare. Långt ifrån den stängda badrumsdörren vi är vana vid. Framförallt i detta borgliga, katolska land där nakenhet fortfarande anses syndigt i vissa kretsar.
Attiraljer:
Under 1700-talet introduceras försiktigt vatten i rengöringsprocessen och, i och med det, den utrustning som krävdes. Scenerna blir mer intima och – även om betjänter fortfarande kan assistera när deras herrskap tvättar sig – portas gästerna. Badrum tillkommer först senare, men enkla tvättställ och bidéer introduceras och placeras i sovrummet. Bidéer används fortfarande flitigt i franska hem men existerar knappt i Sverige.
1800-talet och 1900-talet upplever badet en explosionsartad utveckling med badkar och handfat. Förut en rikemans förmån, sprids dessa alltmer till medelklasserna. Allmänna bad installeras för de fattigaste.
Tvättlappar, tvålar, badsalt och oljor introduceras och blir mer omfattande i både mäns som kvinnors koketteri. Verk av till exempel Degas och Bonnard illustrerar denna nya trend med badscener där den nakna huden får en speciell lyster under mästarnas penslar och färgskalor. Med Picasso, Kupka och Léger förvandlas de nakna kvinnorna till abstrakta figurer där kubismen hyllas mer än de avporträtterade personerna.
Efter första världskriget lanserades och spreds skönhetskrämer och smink frambringade i skönhetssalonger som till exempel Esther Lauder och Elisabeth Arden. Samtida konstnärer och fotografer skapar fortfarande badrumsscener trots att både den nakna kroppen liksom badet har förlorat lite av den mystik och erotik de en gång besatte.
Det är upplysande att se en annorlunda utställning som denna och få lite perspektiv på vad vi ofta tar för givet. I vissa delar av världen är vatten fortfarande en lyxvara och används ytterst sparsamt. Och vem vet: kanske i framtiden får vi återgå till det ”torra badet”? Men tills dess, njut av det porlande duschvattnet och den väldoftande tvålen!
