Mona Hatoum – palestinska född och uppväxt i Beirut, Libanon – men sedan trettio år bosatt i London, visar sina surrealistiska installationer, videofilmer och skulpturer på Centre Pompidou.

Exil

Mona, född 1952 i Beirut av palestinska föräldrar, var strandad i London då inbördeskriget startade i Libanon 1975. Hon började studera konst och installerade sig i huvudstaden. Sedan 2003 pendlar hon mellan London och Berlin. Av hennes 110 konstverk som visas på Pompidou handlar de flesta om exil, gränser, inlåsning, identitetssökande…

Denna monografiska utställning framställs i tema snarare än i kronologisk ordning. Världens öde jämställs med individens för denna kvinna vars rötter har dragits upp alltför många gånger.

Hon gjorde sig först ett namn genom sina performances och videos oftast innehavande politiska och sociala förtecken. I en av dessa kan vi se henne gå barfota omkring i ett av Londons fattigare kvarter släpande på ett par kängor hon bundit fast med skosnören vid sina vader. Denna typ av kängor användes av poliser och skinheads i England. Individens skörhet ställs här i motsats till statens eller gruppens förtryck.

Gigantiska installationer i form av möbler eller vardagsobjekt förstorar hon och gör skrämmande och/eller humoristiska. Till exempel kan besökaren fundera över ett överdimensionerat rivjärn med knivskarpa sidor. Kan det representera faran i köket för kvinnor i patriarkat? Mona är feminist.

I sina minimalistiska verk visar hon även hårstrån hon broderat ihop. Roliga ”ögonfångare” pekar på hennes känsla för det absurda. Nagelklipp och videos av kroppens innersta kan tolkas som om människans kropp vore enbart materia. Används människan som om hon vore utan själ av vissa skrupelfria företag? Eller är det läkarkåren hon kritiserar? Hennes verk kan uppfattas olika, beroende på iakttagaren. Mona vill inte ledsaga oss utan låter besökaren göra sina egna bedömningar.

Världskartor och olika material

Parallellt med att använda sig av minimalistiska och individuella föremål skapar Mona världskartor. Bland annat ställs en Bukharamatta ut där världen är inristad. Den är sedd söderifrån (med Norden och Europa i förminskat tillstånd) vilket delvis förvränger kartan. En annan karta – också sedd söderifrån – är tillverkad av kristallkulor och lagd på golvet. En tredje är ett jordklot i form av galler likt ett fängelse där kartan är tillverkad av blodröda ljusslingor.

Mona är inte rädd för att blanda och forska olika material som järn, metall, tyg och glas hon lärt sig blåsa i Murano. En installation visar på ett medicinskåp med granater i form av glas. En annan där glaset burats in – likt fångar i en cell.

Från Palestina skildras i ”Twelve Windows” – tolv fönster – traditionella mönster palestinska flyktingar har broderat och Mona hängt upp för att visa på de olika regionerna som är spridda i det ockuperade landet.

Mona skildrar världen likt en farlig men lustig plats i sann surrealistisk anda. Ni har sommaren på er att besöka Centre Pompidou och bilda er en egen uppfattning om denna udda konstnärinna.

Anne Edelstam, Paris