Trots det ovanligt varma vädret har det gått kalla kårar efter ryggen på de flesta fransmän detta ”terrorår”. 2015 hade knappt startat förrän terrorister tog sig in på en tidning och sköt vilt omkring sig, samtidigt togs flera som gisslan i en koscheraffär. Året slutade med terrorattackerna mot bland annat det kända Bataclan. Det är vad man kan kalla ”anno horribles” men det fanns gudskelov ljuspunkter också vilket vi skall se med några axplock från årets nyhetsartiklar.
Januari:
Charlie Hedbo – den franska satiriska tidningen har varit hotad förut. Deras satiriska teckningar mot framförallt islamisterna har väckt ont blod och både lokalen samt dess journalister har befunnits under polisbevakning sedan några år. Det hjälpte dock inte utan terroristerna lyckades ta sig in på redaktionen och sköt vilt omkring sig den 7 januari 2015. Trots att året började med skräck och avsky i en av världens vackraste huvudstäder så gick fransmännen huvud ur hus för att visa sin solidaritet och försvara pressfriheten.
Dagarna efter, hade IMA (Institut du Monde Arabe) en kulturell konferens. Under dessa dagar fick jag lära mig att nyskapande, konst och kreativitet fortsätter att spridas trots ekonomisk kris i vissa länder, diktaturer eller stränga imamer i andra. Människan har förmågan att alltid sträva framåt trots svårigheter.
Februari:
Under fettisdagsmånaden bjöds det på fina konserter och utställningar.
”Piano mon amour” eller “Piano min älskade – från Sverige med kärlek” var titeln på Martin Sturfälts pianokonsert på Goethe-institutet. Virtuosen demonstrerade för den kräsna Parispubliken sin stora fingerfärdighet.
Robert och Sonia Delaunay var pionjärer i den abstrakta konsten men för eftervärlden är det Robert som är mest ihågkommen. Deras verk på två olika museer: Robert på Centre Pompidou och Sonia, vars konst jag koncentrerade mig på, på Musée National d’ Art Moderne. Det var inte lätt att skilja dem åt: båda badar i ett hav av klara färger med betoning på cirkelformer och optisk inverkan – så kallat ”orfistiskt”, kubistiskt måleri.
Mars:
Våren började lätt intellektuellt med en utmärkt dokumentär om en ”whistleblower”. För att förstå innebörden av det uttrycket gick jag och såg filmen ”Citizenfour” – invånare nummer fyra – som handlade om sanningssägaren Edward Snowden. Filmen – utöver att ge en bild av bredden på det globala övervakningssystem vi är utsatta för – ledde till flera frågor. Frågor vi svenska medborgare bör ställa oss för det berör även oss samt är sammanlänkade med Julian Assange-affären. Hmmmm… vi har nog en del egen genomskådning att göra.
Det var år 1977 som FN deklarerade den 8 mars ”Internationell kvinnodag”. Sedan början av 1900-talet har suffragetter och arbetarkvinnor kämpat för sina rättigheter. Kvinnodagen har utvecklats till att bli en global demonstrationsdag för jämlikhet mellan könen. I Sverige är det många som rynkar på näsan åt kvinnodagen och tycker att kvinnor i flera avseenden har gått för långt. Men även om Skandinavien har nått en bra bit på väg mot jämställdhet är det långt ifrån så i alla länder. Dessutom behöver vi ständigt påminnas om och undervisa de nya svenskar som kommer till oss om kvinnors rättigheter.
April:
Så blev det påsk igen och Påven Franciskus höll sitt tredje påsktal i Rom framför tiotusentals pilgrimer som rest från när och fjärran och stod i hällregn och lyssnade på honom. Talet var ett rop på hjälp framförallt för de kristna i Mellersta Östern som blir massakrerade av extremister. Vad gör välden för att rädda dem? Hans tal var ett rop på hjälp för de förtryckta och för de kristna i Orienten: ”Kärleken, ljuset och livet har besegrat mörkret. Genom sin död och uppståndelse visade Jesus oss vägen: den innebär ödmjukhet och förödmjukelse. Enbart de som har lidit kan resa sig igen. Man måste underkasta sig för att kunna följa Jesus i hans väg till uppståndelsen. Att försöka leva i respekt av varandra är styrka inte feghet. Våld är inte nödvändigt för att visa sin styrka. Vi ber om förlåtelse för dem som våldför sig på andra…” 
Från spiritualitet till världslighet: Retrospektivutställningen på Musée Galliéra, i Paris, ställde ut ett hundratal kreationer av en modeikon. Det blev en djupdykning i en annan era, en tidsepok då mode var ett sätt att leva. Mode à la Jeanne Lanvin är kreativitet på högsta nivå. Tack vare modister som hon och hennes efterträdare lever flera hantverksyrken vidare i Frankrike. I de flesta andra länder har dessa försvunnit med det ökade konsumtionssamhället och nivellerandet av modeskapandet. Det är en fest för ögat att skåda dessa vackra och unika kreationer.
Maj:
Lagom till att vårkänslorna började kännas i luften invigdes en utställning om det “intima livet” från 1500-talet fram till nutid, skildrat genom ett hundratals verk av framstående konstnärer. Den var kronologiskt framställd, så det var lätt att få en inblick i människans “intima utveckling” genom tiderna. Inte enbart ur renlighetsperspektiv utan även genom vad som ansågs kyskt och inte, vad som var accepterat och inte i societeten, vad som ansågs erotiskt och inte. Det går mode i allt: vårt utseende, framförallt kvinnans former, vår hygien, våra lustar och begär. Eftersom modet förändras ständigt varierar och utvecklas samtidigt samhällets tolerans och acceptans.
Första maj upplevde jag detta år i megastaden Kairo, i Egypten. De återkommande fabriksstrejkerna landet har sett de senaste tio åren uteblev detta år. Första maj gick ovanligt lugnt till. Fyra års turbulens med två revolutioner, utebliven turism och investerare som flytt landet har satt ekonomin i gungning. Några som ihärdigt arbetat på trots allt är de tiotusentals sophämtare och -sorterare som arbetar i utkanten av Kairo – på Mukattamberget och i dess närliggande kåkstäder. Kairo liknar en ostyrbar gigantisk maskin där talesättet “bäste man klarar sig” har institutionaliserats och humorn är räddaren i nöden vare sig man är arbetare eller inte.
Från arbetare till prinsar var resan kort: En viktig personlighet i en lång rad av dynastier i detta tusenåriga rike, var albanen Mohammed Ali. Från 1805 till 1848 regerade han landet. Manial Palace – Prins Mohammed Ali Tewfiks (1875-1955) palats – har restaurerats och återöppnades denna vår. I en magnifik park invid Nilens strand, på Rhoda Island, ligger sex inredda byggnader prinsen låtit konstruera och som sedermera blivit museum. I dessa svåra tider då vi tämligen hjälplösa ser barbarer marschera fram i vår civilisations vagga, plundra och förstöra längst med vägen, är det viktigt att visa världen att det parallellt sker återuppbyggnader som denna.
Juni:
Inför klimatkonferensen 2015 som kom att äga rum i Paris under den första veckan i december, ordnades olika klimatvänliga evenemang runt om hela året. Svenska Institutet visade också klimatrelaterade utställningar och svenska nationaldagen firades på Invalides med cykelinstruktioner och tävlingar mest till för barn men även för vuxna. I Frankrike har “vélib” slagit igenom ordentligt och fler och fler använder dessa hyrcyklar. Men cykelbanor och hjälmar är desto ovanligare i denna storstad. Sverige bidrog med kunskap i den frågan och där har vi mycket att erbjuda.
Anne Hidalgo, Paris borgmästare, har redan gjort förändringar till det bättre genom att till exempel göra flera av Seinens stränder till gång- och cykelbanor. Men att försöka få parisarna att lämna bilen hemma speciellt när det är föroreningstoppar verkar fortfarande vara ett huvudbry för politikerna.
Sommaren fortsatte med en “Planterings Performance”, solstolar och sand längst med Seinen, utomhusbassänger på husbåtar, utomhusdans och musikfestivaler.
Germaine Krull (1897-1985) levde under en omvälvande epok hon förevigat för eftervärlden genom sina fotografier. Ett unikt retrospektiv visades denna sommar på Jeu de Paume. Utställningen delgav framförallt hennes Paristid – mellan 1926–1935 – genom mer än 130 fotografier, tidningar hon medverkat i, samt reklambilder hon tagit. Hennes kreativitet och unika sätt att arbeta på belystes. Enligt den franske författaren Pierre Mac Orlan så ”skapade Germaine Krull inte lätta anekdoter, men hon tydliggjorde detaljer iakttagaren inte alltid skulle upptäcka annars.” Och jag skulle vilja tillägga: att träna blicken det är en fotografs vetenskap och hantverk. Men det är känslan som skapar bilden.
Det blev också en del resor sommaren 2015. Först till Marseilles som fått sig ett rejält lyft sedan staden blev kulturhuvudstad för ett par år sedan och resten av sommaren till Sörmland.
Juli:
En av Sveriges stora fågelkännare, känd för sitt praktverk: ”Svenskt fågellexikon” från 1962, var grafiker och akvarellist. Ett urval av hans originalmålningar samt etsningar visades på konstgalleriet i Hälleforsnäs. Göran Brunius levde – utan att förmodligen känna till termen – i ”mindfulness” hela sitt liv. Konstnären i honom uppmanade till insikt och satte sin prägel på de natursköna teckningarna. Verken uppmanar oss att se vår plats i sammanhanget med naturen, att vara ödmjuka inför vår litenhet.
Augusti:
Hanna Gadban, liberal muslim av irakiskt ursprung, vågar sig på att avslöja den fundamentalistiska islamismen i Sverige som får hundratusentals skattepengar i bidrag för sin verksamhet. Läsningen av hennes bok (Min Jihad, Fri Tanke Förlag, 2015), med gedigen forskning bakom, var skrämmande. Men sedan blev jag riktigt förbannad rent ut sagt (men dock inte särskilt förvånad) på svenska bidragsgivarnas flathet eller okunnighet eller vad det nu kan bero på? För det visar sig att de mest radikala muslimska organisationerna i Sverige får hundratusentals kronor i bidrag för att förespråka segregation mellan könen, stening av otrogna, dödsstraff för homosexualitet med mera. Hur kan det leda till ett mera jämlikt samhälle?
September:
Så kom hösten igen och med den resan tillbaka till Paris. Den franska presidenten François Hollande ordnade presskonferens i Paris den 7 september 2015 i närvaro av hela regeringen. Det var hans sjätte presskonferens sedan början av ämbetet. Med en popularitet i ständigt dalande behövde han visa framfötterna för att återvinna fransmännens förtroende. Hans popularitet gick eventuellt upp men inte på grund av talet utan på grund av oväntade omständigheter.
Kriget rasade som värst i Syrien och flyktingfrågorna var på tapeten igen men inte enbart. Runt om i världen bevaras olika sädesarter för en osäker framtid. En av dessa fanns belägen mitt i Syrien, i Aleppo. Inbördeskriget har nu satt detta unika valv ur funktion och tvingat det i Svalbard att tas i bruk. Svalbards valv är även känt som Spetsbergen och ligger i Norges nordligaste skärgård i den arktiska oceanen, nära nordpolen. Det arktiska klimatet och de stora naturområdena gör landskapet idealiskt för isbjörnar, renar, marina djur, arktiska rävar, sjöfåglar med mera att fortplanta sig. Men mindre angenämt för människor: det bor enbart drygt två tusen sexhundra människor där.
Även om det skulle bli ett totalt elavbrott och invånarna måste evakueras, bevaras sädesslagen från hela världen frysta och inlåsta i åtminstone 200 år till i valvet (The Global Seed Vault).
Oktober:
Rickard Wolff sjöng i Paris för första gången den tredje oktober, inbjuden av den svenska klubben.
– ”En dröm som går i uppfyllelse”, sa han. För oss blev det sannerligen en drömkväll!
En solig höstdag när jag promenerade genom Tuileries trädgårdar på väg att träffa fotografen Reza som jag skulle intervjua, slogs jag av Paris överdådighet. Dess praktfulla palats och välskötta parker står med sin skönhet i total kontrast till förstörelsen och krigets hemskheter i framförallt Syrien. Människan är kapabel till det bästa som det sämsta. Rezas 370 meter långa fresk av fotografier tagna i ett flyktingläger i Irak var ett exempel på detta.
November:
Bjöd på ytterligare en resa till Egyptens huvudstad Kairo med artiklar om feminism, magdans, utgrävningar och röntgen av pyramiderna. Dessvärre fick vistelsen ett abrupt slut med först terrorattacken mot ett ryskt plan i Sinai och den 13 november terrordåden i Paris. Min analys av dessa båda var av hur fundamentalisterna rekryteras, hjärntvättas och sedan tränas till att bli levande bomber.
December:
Årets sista månad har mest gått åt att ägna mig åt det stora klimatmötet: COP21. Efter domedagsprofetiorna behöver vi hopp och visioner därför skrev jag om vad som redan görs och vad vi har för möjligheter för att skapa en klimatjämnställd och solidarisk värld med städer som inbjuder till samtal, cyklande, kommunaltransporter, och som även producerar sin egen mat. Människans skaparförmåga är oändlig och står inför ett livsavgörande val: fortsätta mot en säker undergång eller införa 100 % ren energi. Den 12 december efter närmare två veckors diskussioner skrevs avtalet som beskrevs av vissa som “historiskt” på av 195 nationer. Fransmännen kunde stoltsera med att COP21 blev en succé med ett mål på att stanna under 1.5° C och kompensera utvecklingsländerna med 100 miljarder dollar per år.
Sålunda har terror, flyktingar och klimatfrågor dominerat nyheterna detta år. Alla tre är sammankopplade. Genom att gräva lite mer i ursprunget till syrienkonflikten dyker andra orsaker upp som en ovanlig torka i dess norra del – landets kornbod – med som konsekvens massiva migrationsflöden till städerna. Händelserna var även relaterade till Assads katastrofala jordbrukspolitik. Problem vilka ledde till revolution och krig med en massiv flyktingvåg.
Västvärldens beroende av olja och motvillighet till att satsa på förnybar energi har lett till att länder som Saudi Arabien med sin fundamentalistiska syn på Islam fått alltför mycket makt och spridning.
Kanske behövde vi en ordentlig omskakning för att äntligen vakna till?
Resultatet blev i alla fall ett enhetligt klimatavtal och i dagarna har även FNs medlemmar enats om att försöka nå en fredlig lösning i Syrien. Det är upp till oss, folket, att se till att dessa efterföljs genom påtryckningar och genom individuella aktioner. Låt oss medverka till att göra 2016 till ett fredligt och klimatvänligt år. I mellantiden önskar jag samtliga läsare en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
Anne Edelstam, Paris
