Södra Frankrike har länge varit känt för sina lokalt tillverkade parfymer. Men denna vinter är speciell med en utställning om arkeologi och kemi.
Internationella parfymmuseet i Grasse
Så fort jag stigit ur planet, slogs jag av en härlig blandning dofter: eukalyptus, mimosa, örter och hav. Denna charmiga bergsby ligger cirka en halv timmes slingrig bilfärd från Nices flygplats. När norra Europa trycks ner under ett lock av regn och gråväder, skiner och värmer solen i söder. Ett klart sken lyser över Grasse antika stenbyggnader och rosévinet slinker lätt ner i torra strupar. Men solens varma strålar och ljuset till trots är det dofterna jag koncentrerar mig på under denna resa.
På detta unika parfymmuseum får jag lära mig att det är just luktsinnet som är det som sitter kvar längst i vår minnesbalk. En speciell lukt och vi påminns om mormors brödbak, om vår käresta eller om en speciell plats. Studier av dofter går tillbaka mycket långt i tiden förstår jag i detta museum. Redan under faraonernas tid parfymerade sig egyptierna och på det egyptiska museet i Kairo finns det utsökta parfymflaskor i en myriad olika skepnader och material, från fajans, till glas, keramik och alabaster. Några av dessa visas även i Grasse.
Det är i orienten som, enligt historikerna, parfymens krubba låg. I Egypten utvecklades parfymerna och användes för elitens hygien men även i religiöst syfte. I det antika Grekland utvecklades parfymen ytterligare och blev alltmer sofistikerad. Men det var i Rom som parfymen blev kung. Rom revolutionerade parfymtransporterna med blåsta glas och gjorde de dyra dropparna mera lättåtkomliga. Däremot under medeltiden, blåste det kalla vindar för parfymfabrikanterna. Den religiösa askestiden förbjöd nämligen parfymer, däremot användes örter och blommor i medicinskt syfte där epidemier härskade. Baden som varit vanliga, övergavs under renässansen då den allmänna tron var att vatten var smittbärande. I stället användes parfymer flitigt för att dölja stanken.
1700-talet anses vara en tid mellan två olika epoker då européerna återupptäckte badet och vattnets behag. Parfymer användes inte längre enbart för att stå ut med den illaluktande atmosfären, utan även för att förföra sin käraste. Smink infördes också, dock mest bland eliten med vitmålade ansikten, röda kinder och läppar, mouche på kinden, peruker användes flitigt av båda könen.
I orienten däremot har parfymer liksom vatten alltid varit uppskattat och muslimernas hammam är både till för personlig hygien och för att umgås. I Japan tvättar man inte bara kroppen men även sinnet från dagens bekymmer; i norden har våra bastubad en speciell plats.
Grasse har sedan medeltiden handlat med blommor och örter men under 1800-talet förvandlades detta hantverk till ren industri i och med att nya tekniker hade utvecklats. Detta ledde till stadens nya status som ”parfymhuvudstaden” i Frankrike men snart även i andra delar av världen.
Det är med hjälp av kemister parfymernas komposition bestående av en blandning vegetabiliska oljor samt blom-, rot- och ört-extrakt har kunnat analyseras i modern tid.
Fragonard
Det är helt naturligt att en ambitiös entreprenör, fascinerad av parfymer, installerar sig i Grasse i början på 1900-talet då Rivieran börjar uppskattas av en viss elit. 1926 grundar han parfymfabriken och märket Fragonard som fortfarande existerar med flera butiker runt om i landet. Jean-Honoré Fragonard, var en känd 1800tals konstnär från Grasse. Hans romantiska skildringar inspirerade namnet till företaget och dess parfymer.
Familjeföretaget fortskrider i och med den tredje generationen och förnyar sig ständigt med olika dofter, accessoarer och kläder i Provence stil. Besökaren leds runt en guidad tur bland allahanda parfymflaskor och blandare. Vi fick lukta på blom- och ört-extrakt tills det snurrade i huvudet. Det finns enbart 100 ”näsor” i världen lärde jag mig. Det är människor med ett ovanligt starkt luktsinne som skolat sig i ämnet och som blandar dofter tills det blir till en ovärderlig parfym. Man lär sig yrket genom att gå i en speciell parfymskola dock inte utan att först ha klarat ”näsprovet”, det vill säga att kunna urskilja dofterna från varandra. Det verkar vara en fascinerande konstart inte så olik vinexperterna som också använder sig av välutvecklade ”näsor”.
Jag förundras alltid över vad Frankrike har att erbjuda. Det finns i detta land, som är mera som en kontinent – med sina olika landskap från Atlant- till Medelhavskust, från Alper till dalar, från ett nordligt till ett sydligt klimat med helt andra fauner och flora, från vindistrikten till kronärtskockor regionerna – så mycket att erbjuda. Under denna resa har jag lärt mig utveckla ett av mina fem sinnen jag inte tänkt så mycket på innan: doften. Nu ska jag börja träna min näsa. Det blir ett spännande äventyr jag ser fram emot!
