Generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson, har haft fullt upp sedan han började sitt ämbete 2012. Flyktingfrågan är en europeisk angelägenhet men har även delat EU. Var finns egentligen solidariteten? Den frågan diskuterade han med sin franske kollega under några dagars visit i Paris 11-13 april 2016.

Anders Danielsson

När asylrätten sätts på prov:

”I Sverige har vi tagit in och försett 350 000 människor plats sedan 2012, motsvarande vad skulle innebära cirka två miljoner asylsökanden för ett land stort som Frankrike”, förklarade Anders Danielsson på svenska klubben i Paris, inbjuden av SNS. Det är ett svindlande antal. I fransk media har vi under de sista åren sett förfärande bilder av flyktingläger i Calais, vid den engelska gränsen. Där finns det varken sanitet eller ordentliga bostäder. Flyktingarna vägrar att söka asyl i Frankrike och försöker på alla möjliga vis ta sig in i England. Flera gånger har tågen under kanalen varit tvungna att stanna på grund av att människor, i desperation, ger sig av till fots på rälsen mot England. Hur kommer det sig då att ingen uppenbarligen vill stanna i Frankrike? Varför vill flyktingar ta sig till ett land hellre än ett annat?

Det finns naturligtvis många svar på den frågan, beroende på landets egna lagar. EU har ingen gemensam flyktingpolitik utan varje lands lagar gäller. Vissa har haft väldigt välkomnande lagar som de i Sverige (men dessa ändras från och med den 20 juli 2016) och andra mycket striktare. Sedan har det med förmåner, språk och möjligheter till familjeåterföreningar att göra också. Inget är lätt i denna komplicerade fråga som handlar om människor i yttersta nöd vilka tvingats fly ett land i krig där terror och förstörelse styr, de flesta kommer från Syrien men även från Afghanistan och Irak. En minoritet har passat på att ta sig in i Sverige för att söka sin lycka i Europa. Befolkningstryck, arbetslöshet, fattigdom, analfabetism är bestående problem i flera länder och de ser med avund på vår höga levnadsstandard deras egna ledare inte kunnat ge dem av olika skäl.

Gränskontroller:

Anders Danielsson förestår migrationsverket efter att ha varit chef för Säpo. ”Tvärtom vad gemene man tror, passar de två tjänsterna varandra. I båda fallen har jag försökt skydda de mänskliga rättigheterna, rätt till frihet och skydd”, förklarade den av media hårt ansatte generaldirektören. ”Migrationsverket har ofta fått skäll men asylprövningen lyder under politiska beslut. Jag följer enbart lagen”. Enligt honom har migrationsverket i flera år försökt få politiker att bygga bostäder – anpassade till just flyktingar. Men inget har hänt och när flyktingvågen var som högst fanns det inga platser att hysa in dessa människor på. Anders Danielsson skyllde på byggnadsnämnden han anser vara paragrafryttare som följer sina bestämmelser till punk och pricka (omöjligt att hysa in människor i receptioner till exempel trots uppenbart krisläge).

Under det värsta flyktingtrycket var migrationsverket därför tvunget att hitta kreativa lösningar. ”Asylbussar” var en av dessa: då bussades flyktingar i massvis upp till Boden och andra kommuner runtom Sverige. ”Kommunerna måste ställa upp, de får betalt för det”, försäkrade han trots vissa kommuners vägran. Problemen gäller också hälsosystemet, skolor, ensamstående barn. ”Ja, utan frivilliga hade vi inte klarat trycket”, medgav han men samtliga flyktingar har fått tak över huvudet och tre mål mat om dagen.

När jag jämför med Frankrikes sätt att ta hand om flyktingarna kan jag enbart tycka att Sverige har gjort bra ifrån sig även om det finns brister även hos oss. För de som klagar på att våra skattepengar går till flyktingarna i stället för till det svenska folket, svarade generaldirektören att ”det är biståndspengar som främst använts”. Och det kan väl ingen reagera emot?

Gränskontrollerna då? ”Dessa har införts på svensk mark för att kontrollera identiteter i den mån det går för att kunna få ordning på flyktingarna och veta vem som har rätt till vad”, försäkrade han. Ett problem är de ensamkomna barnen vilka har kommit i tusentals. ”Hur de hanteras är en politisk fråga”, svarade han men erkände att de flesta får stanna på grund av ”ömmande omständigheter”. Att fastställa deras ålder är problematiskt och läkare – de enda som verkligen kan hjälpa till med det – vägrar att samarbeta. Vilket är förståeligt. De har sin läkaretik att tänka på.

Hårdare tag:

Sveriges generösa asyllagar – unika i Europa – har nu dessvärre stramats åt för att begränsas i nivå med EU:s miniminivå. Samtliga flyktingar måste ha id-handlingar för att få komma in i landet. Det har även blivit ändringar i mottagningsvillkoren och från permanenta uppehållstillstånd har man gått över till tillfälliga sådana. Dessa åtgärder har lett till att asylsökandet drastiskt sjunkit.

Men frågan kvarstår: vad ska hända med dessa människor? Syrienfrågan är långt ifrån löst. Kriget har rasat där längre än båda världskrigen (vilka varade i fyra års tid vardera med förödande konsekvenser och enorma kostnader i både liv och egendom) och miljoner människor har förlorat allt de ägde och mer därtill. Sedan den 20 mars har EU gjort ett avtal med Turkiet för att stoppa flödet därifrån. Om det kommer att lösa problemet är ytterst tveksamt.

Generaldirektören var kritisk mot EU:s brist på solidaritet. ”Detta hade gått att lösa gemensamt. Det är trots allt enbart en bråkdel människor vi hade kunnat fördela mellan våra länder.” Han skulle säkert få medhåll av Påven som i dagarna besöker Lesbos för att visa sitt stöd för flyktingarna.

Jag kan enbart tänka mig fasan om mitt eget land skulle drabbas av krig och terror. Stockholm, Malmö, Göteborg… i ruiner… folk på gatorna i månad efter månad, år ut och år in, ingen mat till barnen. Vad skulle jag ha gjort? Förmodligen det våra förfäder gjorde när de lämnade Småland för en osäker framtid i USA efter flera år av dålig skörd i hemlandet. Trots det led de inte under krig.

Men minnet är kort. Ibland alltför kort. Låt oss därför vara pragmatiska men framförallt mänskliga och empatiska. För vad som drabbar dessa människor kan drabba dig eller mig eller våra barn i framtiden. Eller som Dag Hammarskjöld uttryckte sig: Att det skall vara så att olyckan kan betraktas som en brist hos dem den drabbar – en brist som utvecklas till fullbordat brott om den olycklige inte tiger om sitt öde! (Utdrag ur hans bok Vägmärken).

Anne Edelstam, Paris.