Den vida världen känns långt borta i sommarstaden Stockholm. Staden fylls av turister och båtar lägger till vid kajerna. Det är så idylliskt det kan bli. Men har det alltid varit så? En tillbakablick kan kanske ge oss perspektiv och förhoppningsvis undvika framtida förstörelser av stadens unika kärna.

Mimmi Zetterström, Kvinna med vitt parasoll, 1881

Två sommarutställningar i huvudstaden tar med oss på en tidsresa: Konstnärernas Stockholm på Sven-Harrys Museum i Vasaparken och Ljusets magi på Prins Eugenes Waldemarsudde på Djurgården.

Konstnärernas Stockholm:

På Sven-Harrys får besökaren följa med på en sann Stockholmsresa. Efter att Birka – den gamla Vikingastaden – övergavs har Stockholm i århundraden haft en strategisk plats vid Mälarens utlopp i Östersjön. De öar staden byggdes på bestod i början mest av Riddarholmen och Gamla Stan. Men många av husen från 1600- och 1700- talet revs av maktfullkomliga statstjänstemän. Hur det skedde kan besökaren se i en omtalad och prisbelönt dokumentär av Vrede Wahlgren i museets mediarum. Ytterligare sex av hans filmer om vår huvudstads själ, förorter, parker samt rivningsprojekt visas också.

Intressant i åtanke av detta är att studera den tidigast kända avbildningen av Stockholm. Vädersolstavlan är en kopia av det försvunna originalet från 1500-talet. Frans Hogenbergs kopparstick från 1570 visar en annorlunda bild av vår huvudstad – då befolkad med enbart cirka 7000 invånare.

Dåtidens konstnärer avbildade staden helt realistiskt ända fram till sena 1800-talet och tur är väl det eftersom fotografiet ännu inte uppfunnits. Det är således genom måleriet och litteraturen vi får en inblick i dåtidens liv och leverne.

Isaac Grünewald, Stadskajen, 1915

Expressionister som Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin och GAN avbildade staden på ett mer konstnärligt sett. Flera av deras stadstavlor finns med i denna utsökta utställning.

Under förförra seklet ersattes flera trähus av stenhus vilket friluftsmålarna har förevigat efter dess stora genombrott under andra hälften av 1800-talet. Då blev ljuset det centrala i skildringarna.

Ljusets magi:

För att uppleva det tar vi oss från Vasastaden över till Djurgården och Waldemarsudde. Där visas 170 verk av såväl kända som bortglömda konstnärer och framförallt konstnärinnor. Kvinnors ställning har förändrats drastiskt det senaste århundradet och deras verk kan äntligen med stolthet visas upp.

Numera kan vi ta till oss kvinnliga konstnärer utan att förfasa oss över deras samhällsställning. De runt hundra tavlorna av vitt skilda kvinnor som Hanna Hirsch Pauli, Emma Löwstädt-Chadwick och Mimmi Zetterström visar en skörhet, en ljuv palett, en intim bild av vardagen, ögon som ser och beskriver det alldagliga. Det är kanske den mest slående skillnaden mellan manliga och kvinnliga konstnärer och kanske oundvikligt eftersom de porträtterade sin egen värld och den var privat. Offentligheten ansågs opassande för det ”svaga könet”. Friluftsmåleriet var ett undantag.

Eva Bonnier, vid Ateljédörren, 1885

Det ansågs som en revolution när genombrottet kom först i Frankrike och några år senare, under 1870- och 80-talet, till Sverige. Svenska konstnärer reste framförallt till Paristrakten för att inspireras av franska kollegor som Camille Corot och Jules Bastien-Lepage. Måleriet genomfördes i det fria. Med staffli, målarskrin, penslar och parasoller begav sig friluftsmålarna ut i naturen för att fånga ljusets och seendets magi på sina dukar. Städer som Stockholm och Paris under olika årstider är några av utställningens teman.

Vad har då dessa två utställningar med dagens Stockholm att göra? Jo, genom att återse och förstå vår historia kan vi få perspektiv på hur vår omgivning påverkar oss. Uttrycket att ”slänga ut barnet med badvattnet” får också en annan mening när vi ser hur lite av vår ursprungliga stad vi har kvar och hur viktigt det är att bevara kulturen men ändå blicka framåt. Låt oss behålla det kulturarv vi har och utöka vår stad med moderna byggnader utanför stadens gamla kärna. Att stockholmarna bryr sig kan man se på den våg av protester det nya Nobelbygget fått. Kanske dags att lyssna på folkets röst herr statstjänstemän innan nästa generation måste gå på museer för att få se hur staden såg ut?

Anne Edelstam

Mina Carlsson-Bredgerd, Brädspel, 1891