Det är frågan många i Frankrike ställer sig efter att borgmästaren i Cannes har förbjudit detta plagg på stränderna. Han liksom de andra borgmästarna som följt hans exempel har fått premiärministern Valls samtycke.

Ett hett ämne

Ämnet har skapat många debatter för och emot. Själv såg jag först detta plagg – som liknar våra förfäders randiga badkläder man kan skåda på gamla fotografier eller målningar från 1800-talets slut och början av 1900-talet – först år 2012 i Egypten. Det var under den islamistiske presidenten Morsis år vid makten. Det numera förbjudna muslimska brödarskapet hade efter åratal i skuggan äntligen fått makten. Deras bakåtsträvande kvinnosyn är numera välkänt. Kvinnor ska inte ”fresta” männen genom att visa sina kroppar. Därmed fick detta relativt nyuppfunna plagg en plats i den ”islamistiska modevärlden” och säljs nu för dyra pengar.

Burkinin liknar en våtdräkt, svart med luva och i vissa fall har kvinnorna en lös kjol ovanpå för att dölja baken. Dräkten klibbar sig fast på magen och blir tung i kontakt med vatten. Inget för svenska badvatten då man snabbt blir kall om magen till och med i en vanlig baddräkt!

De som är för burkinin påstår att kvinnorna ska ha rätt att klä sig som de vill och att burkinin möjliggör för dem att överhuvudtaget vistas på stranden utan att ”fresta” männen alltför mycket med sin nakna hud. Kanske i väntan på Europeiska segregerade badstränder? Precis som i vissa kvinnofientliga länder som Saudi Arabien eller Iran.

Feministernas frånvaro i debatten

Feministerna lyser med sin frånvaro i denna heta debatt. Problemet har spritt sig och globaliserats. Efter att förbudet började i somras i Frankrike funderar nu även andra länder som Belgien, Tyskland och Spanien på att följa efter. Marocko har sedan flera år tillbaka förbjudit burkinin på sina turistorter.

Frågan jag ställer mig är varför ska alltid kvinnorna behöva lida för männens begär och brist på återhållsamhet? Varför ska våra kroppar behöva skylas för att vissa inte kan hålla fingrarna borta? Har kvinnosakskvinnorna som kämpat så hårt både i väst som i öst, i muslimska som i kristna länder, för de rättigheter vi trots allt har erhållit i flera länder, kämpat förgäves? Eller har vi glömt vad de har fått utstå? Hur många kvinnor har inte fått sätta livet till för de rättigheter många av oss nu tar för givet? Även Egyptiska kvinnosakskvinnor som Hoda Shaarawi eller Doria Shawfiq måste vända sig i sina gravar när de ser utvecklingen eller snarare bakåtsträvandet vi befinner oss i. Att överhuvudtaget behöva ha denna diskussion tyder på att vi går åt helt fel håll i jämlikhetsdebatten.

Wahabitisk sed

Det Muslimska Brödarskapet skapades av Hassan Banna i Egypten 1928 och salafisterna och wahabiterna som sprider en rigorös och traditionell islamism från sätet i Saudi Arabien – där kvinnorna inte ens får köra bil – sprider sina tentakler mer och mer. Med oljepengarna och våra regeringars insmilande attityder för att blidka de som äger Mammon kan de sprida sin anti-feministiska attityd.

Skälet till att ingen reagerar döljer sig under epitetet ”religionsfrihet” under vilket vad som helst från de mest obskyra sekter till de större religionerna verkar kunna gömma sig. Men varför försvarar inte då feministerna kvinnofriheten? Ska en frihet stå över en annan? Ska vi nu gå tillbaka 200 år i tiden i ”religionsfrihetens” namn?

För burkinin står för en extrem intolerans – intolerans mot kvinnokroppen samt mot andra kvinnor vilka anses av dessa extremister som ”otrogna”, eller ”prostituerade” – vilket Imamen på Söders moské påstod inför mig och en hel klass elever redan 2001: ”svenska kvinnor som åker T-bana och tar på sig parfym är lika med prostituerade och ska behandlas därefter”. Låt mig nu påskynda att dessa idéer inte har någonting med islam att göra utan är ett nytt fenomen, importerat från den sekteristiska wahabismen.

Dessutom har det konstaterats att klä kvinnor i burkor eller burkini inte hjälper män att stå emot frestelser – tvärtom har man funnit att dessa kläder objektifierar individen och möjliggör för vissa män att våldföra sig på dem. Eller kan det rent av vara så att deras förlegade tro indoktrinerar dem att tro att kvinnor är mindre värda och således enbart till för deras nöjes skull? Och vad säger det om männen? Borde inte de också känna sig kränkta och förnedrade i rollen som testosteronladdade odjur?

Hur det än är så minns min mamma och hennes generation från Egypten, Iraq, Iran och flera andra länder i Mellersta Östern hur männen respekterade dem vare sig de hade på sig bikini eller korta klänningar. Så vad är det som har hänt? Jo, wahibismen har spritt sig sedan dess för Saudi Arabien har fått oljepengar och de västerländska bolagen och regeringarna har skott sig på dessa och låtit deras sektliknande förislamiska tro infiltrera överallt. Är det utveckling? Ska vi acceptera att våra muslimska medsystrar har det värre än oss? Är det tolerans? Vad säger de svenska feministerna med Gudrun Schyman i spetsen om detta fenomen?
Anne Edelstam