I Paris på Musée Maillol visas i vår en omfattande och historiskt viktig konstsamling. Paul Rosenberg handlade under mellankrigstiden med verk av konstnärer som sedemera blivit världsberömda – när nazisterna kom till Paris 1941 – beslagtogs de flesta.
Henri Matisse, Leçon de piano, 1923.
Musée Maillol:
ligger centralt placerat på Paris vänstra strand, ett stenkast från Bld Saint Germain, känt för att länge ha varit konstnärskvarter. Det var Dina Vierny, modell för skulptören Arisitide Maillol, som skapade museet 1995 vilket råder under stiftelsen Dina Vierny. Det innehåller Maillols egna verk samt Vierny’s imponerande samling av Frankrikes mästare (Rousseau, Degas, Matisse, Picasso för att nämna några).
Marie Laurencin, La répétition, 1936
Paul Rosenberg (1881-1959):
Var en av 1900-talets främsta konsthandlare. Hans far, Alexander Rosenberg, en immigrant från Bratislava, handlade med konst och antikviteter och öppnade ett galleri i närheten av operan. Han satsade på då okända konstnärer som Manet, Monet, Renoir, Cézanne. Sönerna Paul och Léonce fortsatte i faderns spår. Léonce öppnade sitt galleri 1910 där han lanserade kubisterna Picasso, Braque, Gris.
Georges Braque, Nu couché, 1935
Paul öppnade ett annat samma år på 21 rue de la Boétie. Hans passion för konst ledde honom till att bli mentor och agent för bland annat Picasso. Han köpte in tavlor av spanjorens diverse stilformer. Hans vältränade öga och känsla för affärer ledde honom vidare till Braque, Léger, Marie Laurencin och Matisse. Konstnärerna lanserades via bekostade kataloger, reklamsatsningar samt regelbundna utställningar. Galleriet blev snabbt erkänt. Tack vare sina rika kunder och samlare öppnade han en filial i London 1934. Associerad med galleristen Georges Wildenstein, arbetade han parallellt in sig i den amerikanska marknaden.
Den utsökta utställningen med hitintills vissa osedda verk av dåtidens mest framstående konstnärer som Léger, Braque, Marie Laurencin, Matisse, Picasso visas nu på Musée Maillols översta våningar. Vi får följa Pauls tragiska öde på nedre botten där besökaren möts av en dokumentärfilm när Hitlers anhängare bespottar Pauls favoritkonstnärer under en ”sista utställning degenererad konst” enligt nazisternas ideologi. I stället höjs nationalismens romantiska tyska konst till skyarna med några verk som visas som exempel.
Pablo Picasso, Guitare et compotier, 1924
Pauls samling skingrades och han själv tvingades fly till USA i och med tyskarnas ockupation av Paris (1941). Den personliga tragedin men även vänskapen mellan Paul och framförallt Picasso och Matisse beskrivs rörande i barnbarnets bok: 21 rue la Boétie (av Anne Sinclair, Grasset 2012). Nazisterna beslagtog inte enbart tavlorna utan förvandlade även de vackra lokalerna till ”Institutet för de judiska frågorna”. Efter kriget återstod det tidskrävande arbetet för Paul att försöka återfå de tavlor nazisterna lagt beslag på. Den senaste tavlan – en Matisse ”Sittande kvinna” – återfick familjen Rosenberg 2015. Fortfarande saknas ett femtiotal verk.
James Ensor, La mort et les masques, 1897
Utställningen är utsökt inte enbart för de vackra verk besökaren får ta del av men även som en smärtsam påminnelse om en av Europas värsta tider då krig, intolerans, fascism och rasism florerade. Med populismens och extremismens framfart kan det vara värt att fundera över de ödesdigra konsekvenser den epoken förde med sig.
Anne Edelstam, Paris 
Fernand Léger, Trois femmes, 1921-22
