Vissa kanske tycker att mode är enbart ytligt och onödigt men det är inte fallet i Frankrike. Här betraktas yrket ytterst seriöst och modeindustrin ser till att hantverk som annars hade försvunnit fortlever. 
Christian Dior på Les Arts Décoratifs:
”Drömskaparen” kallas denna pampiga utställning som firar Diors 70-års jubileum. Flera våningar med de mest fantastiska kreationer som detta modehus har skapat, håller drömmarna vid liv. Christian Dior följdes av modeskaparna Yves Saint Laurent, Marc Bohan, Gianfranco Ferré, John Galliano, Raf Simons och den aktuella direktrisen, Maria Grazia Chiuri. Var och en har bidragit med sin egna kreativa ådra i skapandet av en viss stil och smak som ändå är sann Diors originalkoncept samt trogen tidsandan.
Trots de över 300 kreationerna från 1947 tills nutid, har samtliga enhetliga drag från olika livshistorier, inspirationer, resor och bakgrunder. Utöver dessa klenoder visas tyger, modefotografier, illustrationer, sketcher, brev, reklambilder samt accessoarer i form av juveler, parfymflaskor, skärp, hattar, skor och väskor.
Christian Dior var en stor konstälskare och det framhäver utställningen genom att visa några av hans alster, antika möbler samt konstföremål. Den tretusen kvadratmeter stora utställningen följer en kronologisk- och tema-ordning. När jag kom dit sträckte sig kön långt utanför museets dörrar. Trots det, var det så mycket att ta in att jag kände behovet av att gå tillbaka ytterligare en gång för att tillgodose mig alla intryck.
En dröm förverkligad:
Modehuset öppnade 1947, ett par år efter andra världskrigets slut. Christian Dior lanserade den kvinnliga looken – och frångick den maskulina krigssiluetten – med smal midja, vida kjolar samt mjuka axlar. Han bidrog till att utöka textilindustrin som varit stagnerande under kriget, broderiet och andra hantverk som accessoarer och juveler. Paris återfann sin världsplats som modets huvudstad.
Utställningen börjar med att visa Christian Diors barndomsegendom i Granville med blomstrande trädgård vilken inspirerade honom livet igenom. ”Efter kvinnor är blommor det mest utsökta Gud har skapat på denna jord”, hävdade modeskaparen. Hans intresse för mode kom smygande på honom efter att ha haft ett konstgalleri mellan 1928 och 1934. Ett mini-galleri med några av hans verk finns utställda i en av salarna. Giacometti, Dali, Calder, Max Jacob, Jean Cocteau var några av de unga konstnärer han umgicks med. Deras konst återfinns i vissa kreationer. Resor och kineserier var också en del av hans intressesfär. Men kvinnorna var de Dior intresserade sig mest för: ”min främsta inspiration är kvinnokroppen. Det är modedesignerns skyldighet att använda den som utgångspunkt i skapandet för att framhäva dess naturliga skönhet.”
Hans bortgång, 1957, återföljdes av den unge och oerfarne Yves Saint Laurent som lyckades entusiasmera den kräsna modepubliken. Han öppnade sedan sitt eget modehus och ersattes då av olika modedesigners vilka är representerade på Les Arts Décoratifs. Den senaste är en kvinna, Maria Grazia Chiuri, med hennes feministiska modevision. Samtliga har fortsatt i Diors anda med att ”göra kvinnor gladare och vackrare” tack vare sina skapelser.
Besökaren får också en inblick i experternas och teknikernas modevärld i en ateljé där sömmerskor arbetar, omgivna av modeller, tillskärare, sketcher och tyger. På Paris bakgator finns fortfarande hantverkare som i flera andra länder har helt försvunnit för att ersättas av industriellt tillverkade klädesplagg. Frankrikes haute couture gör att dessa annars utdöende arbeten lever vidare om än som en haltande yrkeskår.
Filmsnuttar, modevisningar och videos visar hur Diors klädstil har förändrats genom tiderna. Utställningen avslutas med en glittrande balsal med mer eller mindre kända personligheters kreationer som Diors modehus skapat åt bland annat Ingrid Bergman, Princess Grace och Sharon Stone.
Jag uppmanar de som kan, att komma till Paris för lite glitter och flärd i höstmörkret och glöm inte då att besöka Les Arts Décoratifs och drömma er bort till sagolandets Haute Couture med Christian Dior.
Anne Edelstam, Paris
