År 2018 började dansant med en tio-dagar lång nordisk dansfestival på Chaillot i centrala Paris. Samtliga skandinaviska ambassadörer, från Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island invigde festivalen.
Invigning
Först ut på scenen var norrmännen med en otroligt vacker duo …and Carolyn med de flerfaldigt prisade norska dansarna Camilla Spidsøe Cohen och Daniel Proietto, koreograferi av den skicklige norrmannen Alan Lucien Øyen. En åtta minuter lång föreställning till musik från filmen American Beauty (av Sam Mendes) ackompanjerad av Alan Balls existentiella monolog hänförde den kräsne parisiske publiken.
Mer film blev det sedan med en dokumentär om Ingmar Bergman sett ur ett koreografiskt perspektiv.
Fransmännen uppskattar mycket vår svårmodige men intressante filmskapare och det är ju som sagt hans hundra-års jubileum i år. Detta har inte undgått hans son, Ingmar Bergman Junior, som velat hedra sin far med denna speciella dansfilm i hans pappas anda. Klipp från hans hem på Fårö med inspelningar av filmarens egen röst, blandades poetiskt med dansföreställningar vilka återspeglade event i dramatikerns liv, graciöst utförda av fyra kända svenska koreografer (Alexander Ekman, Pär Isberg, Joakim Stephenson och Pontus Lidberg). Spännande och annorlunda!
Festivalen fortsatte med en kontroversiell och rå koreografi – Protagonist – av Jefta van Dinther, i samarbete med Cullbergbalettens dansare. Det var en energisk, rörlig och stark föreställning, delvis med helt nakna dansare till David Kiers elektro musik. Fransmännen har ett annorlunda sätt att se på den nakna kroppen än vi skandinaver som är vana vid avklädande genom bland annat våra bastubad. För många fransmän däremot är nakenhet fortfarande starkt förankrat i den skambelagda katolska tron. Uppfriskande således eller skandalöst, beroende på tro och åsikt men definitivt omvälvande för samtliga åskådare.
Flera koreografer ställde frågan om könstillhörighet – framförallt det manliga könet. Vad är mannens identitet i det moderna samhället? I Skandinavien kanske mer än någon annan stans i världen har kvinnan tagit alltmer plats i samhället. #Metoo rörelsen har visat att vi inte är så jämlika som vi trott dock men tydligen tillräckligt för att männen ska genomgå en identitetskris.
Den finska koreografen, Tero Saarinen, tog upp temat i sin koreografi Morphed där sju män tog upp scenen till musik av Esa Pekka Salonen.
Andreas Constantinou angrep frågan tvärtom genom kvinnliga dansare utklädda till män med lösskägg och mustasch – The WOMANhouse. Ömsesidigt aggressivt, mjukt och avklätt lekte den danske koreografen med könsidentiteter som heterosexualitet, homosexualitet och transvestit. Fram till slutet visste inte publiken vem som var vem eller vilket kön de hade.
Den norska koreografens, Ina Christel Johannessen, interpretation av Scheherazade var dramatisk och avvikande från Fokins ursprungliga balett. Makt- och kärleksrelationen mellan den modiga och intellektuella Scheherazade (Camilla Spidsøe) och den allsmäktige regenten (Yoshifumi Inao) gick som en röd tråd genom dansen som var en ren fröjd att skåda.
Två kroppar, två sätt att framställa relationen mellan tystnad och ljud, mellan rörelse och stillastående återgavs i Tide med den isländska koreografen och dansösen, Bára Sigfúsdottir och den norska trumpetaren och kompositören, Eivind Lønning. Det påminde om vindens sus och fåglarnas rörelser.
Göteborgsoperan
Kodak GöteborgsOperans Danskompani divergerade från de andra koreografierna i en befriande men ändå talande och sagoliknande tillbakablick i tiden. Igen mötte publiken den originelle och kreativa norske koreografen Alan Lucien Øyen och de tio dansarna var makalösa! Helt magiskt och banbrytande med fantastiska kostymer. Föreställningen var en reflektion av vår epok där illusionen verkar ofta ta övertag över verkligheten.
Avslutningsvis kan påpekas att även balett kan komma med budskap, vissa mer tilltalande än andra, beroende på smak och läggning. Annorlunda, omskakande, rått som mjukt och poetiskt, sagoliknande, spännande och välutfört både koreografiskt som dansant. En sak är säker: fransmännen kommer inte att glömma Vikingarna från Norr i första hand!
Anne Edelstam, Paris.
(Den Dansante Dandyn)
