Det försöker paret Kraitz ge svar på eller snarare ställer sig frågan om denna höst på Sven-Harrys museum i Vasaparken, i Stockholm.
Ulla och Gustav Kraitz
I många år har jag haft nöjet att följa paret Kraitz genom deras skapande verk, frågeställningar, sorg och glädje. Hope framför FN skrapan i NYC är kanske deras mest kända internationella alster. En ensam portfölj står till synes övergiven mitt i vimlet av Newyorkbor. Kände Gustav Kraitz (född i Ungern 1926, immigrerade till Sverige trettio år senare, efter Sovjets armé invaderat hans hemland) igen sig i den övergivne portföljen till minne av Raoul Wallenberg? Och vad har det med kuddens symbolik, verket i Vasastan, att göra? Finns det något samband?
Kudde i Vasaparken framför Sven-Harrys
Höstens utställning heter ”Huvudsaken”. I Vasaparken möttes jag av en gigantisk kudde barnen klättrade på. Jag fick en föraning om symboliken redan i det första rummet där ett gigantiskt kollage av diverse tavlor från olika epoker – vissa mer kända än andra – men som alla har gemensamt en avbild av en kudde (även en mänsklig sådan, i form av kvinnobröst). ”Kudden symboliserar både livet och döden, mjukheten och hårdheten genom ett långt liv” förklarar konstnärerna. Och visst sprider kudden glädje och sorg, sömn och vila – från födseln till den sista vilan följer den oss. Känslorna kom i svall – mellan obehag och trygghet. Jag kom att tänka på dagens immigranter som i samklang med Gustav har tvingats lämna sitt hemland på grund av förtryck och rädsla för att söka sin trygghet i vårt moderland. Men är det så tryggt? Hur bemöter vi ”den andra”? Med SDs uppgång och NMRs frammarsch kan man ju inte annat än att undra…
Till minne från kolgruvorna
När jag går in i nästa rum, möts jag av en installation gjord av keramikkuddar i olika nyanser och storlekar. Installationen påminner lite om ett lapptäcke. Men den jämförelsen faller när jag lägger märke till en text inristad i den ena keramikkudden: ”till minne av mina år i ryska kolgruvor”. Då förvandlades idén om det mjuka underlaget till en rysare. Gustav hade förts till straffarbete i en kolgruva av den sovjetiska armén och där fått skyffla kol i fem års tid innan han befriades 1949. Skyffla ved och kol gör han fortfarande men i ett helt annat syfte. Men resan dit har varit lång och krävande.
Gustav berättade hur han forskat för att bygga ugnar i den gemensamma ateljén i Förslöv, Skåne. Ulla och Gustav Kraitz har samarbetat sida vid sida och ändå behållit sina egna identiteter sedan de gifte sig i Stockholm 1961. De har utvecklat en speciell teknik: ”Jag hittade målningar några munkar gjort av kinesiska ugnar på ett museum i Danmark som jag fick låna hem. Från dessa bilder började jag experimentera och bygga ugnar. De första jag gjorde var misslyckade. Det krävdes flera stycken innan jag lyckades” berättade Gustav. Parets forskande i kinesisk glasyr och bränningsteknik från Songperioden (960-1279) avundas numera av kineserna själva som ”glömt” sitt kunnande. ”Kineser kommer till vår ateljé för att lära sig sin egen teknik!” Skulpturerna bränns i 1300 grader i dessa egenhändigt byggda ugnar i Förslöv. Dessa eldas med ved och kol. Främst med bokträd från trakten. ”Fruktträd lämpar sig bäst för celadon medan oxblodsglasyren växer fram med hjälp av bok” meddelar Gustav mig.
Ullas tavlor och kollage på museets översta våning reflekterar skulpturerna i sin närhet till naturen och det spirande fröet som kan utvecklas åt än det ena, än åt det andra hållet. De får mig att tänka på kudden som symbol för modersbröstet och embryot som väntar på att utvecklas till ett liv i glädje som i sorg.
Resultatet av åratals slit och skapande tillsammans har fört det goda med sig att deras arbete uppmärksammas nationellt som internationellt. Migration föds ofta i smärta men kan leda till stor glädje i längden. Vad säger kudden er? Kom till Sven-Harrys och förundras.
Anne Edelstam
