Skid hette den ovanliga dansföreställningen på Chaillot-teatern. Trots att salen är gigantisk var det fullsatt denna vinterkväll.
Skid
Förra året bekantade sig parisarna med skandinaviska dansare och uppenbarligen har vårt goda rykte spridit sig. För trots snöblandat regnrusk tog sig folk dit för en trekvarts annorlunda upplevelse.
Annars har inte kompaniet mycket till svenskhet förutom namnet. Kvällens koreograf, Damien Jalet, är fransk-belgare och resten av truppen kommer från världens alla hörn. Isländskan Katrin Hall dirigerar kompaniet sedan 2016.
En tio kvadratmeter stor plattform lutade i 34 grader på scenen och på den kravlade dansarna upp och ner. Musiken var ångestladdad och jag undrade om jag inte hamnat mitt i Dantes Inferno. Kanske kände dansarna just så för det krävs en ytterst noggrannhet och skicklighet för att kunna föra sig på en lutande yta utan att glida ner. Men de klarade provet med bravur. De enformiga dräkterna suddade ut individualiteten i förmån för massan liksom dansarnas behov av varandra för att hålla sig på plats – eller för att halka ner tillsammans.
Graviteten fascinerar koreografen eftersom han skapat denna koreografi på vad liknar en bergsrygg från vilken dansarna kunde trilla ner i avgrunden när som helst.
När han skapade Skid, inspirerades Damien Jalet av en farlig japansk ritual – Onbashira – vilken går ut på att hundratals män sätter sig på trädstammar för att få dem att glida ner för bergssluttningar.
Jag slungades tillbaka till barndomens skräckupplevelse inför fallet – det fall vi drömmer om ibland. Att släppa taget, våga ta steget fullt ut i intet. Något samtliga brottas med då och då.
Den första delen av föreställningen tyckte jag blev lite lång speciellt som musiken dundrade på utan att musikaliskt väcka några behagliga känslor. Dansarna gled upp och ner och jag saknade dansrörelser. Men under den andra delen tycktes föreställningen väckas till liv. Från olika robotliknande varelser och skuggor vackert iscensatta, avslutades den med en enda dansare på scenen. Insvept i en kokong.
Vi föds och dör nakna och ensamma. Men vi lever i en gemenskap. Som robotar? Som individer? Våra liv liksom våra upplevelser kan tydas olika, men vi är ändå del av samma sårbara mänsklighet. Kan vi kramla oss fast vid bergsväggen, vår tro, vårt liv, eller låter vi oss glida ner i vad som kan betecknas som helvetet eller himlen? Livet kräver skicklighet och strävsamhet. För visst trillar vi ofta dit, det gäller bara att kravla upp igen.
Ja, som ni förstår kan denna dansföreställning tolkas på flera olika sätt – eller inte alls. Man kan även bara njuta av iscensättningen, dess dansare, dräkter och skuggarbete om man inte har höjdskräck förstås! Gå och se denna samtida dansföreställning och låt er inspireras.
Anne Edelstam, Paris.
