Den världsacklamerade konstnärinnan Frida Kahlos (1907 – 1954) innersta och mest intima ägodelar visas på denna speciella utställning.

Detta efter att hennes hus, Casa Azul i Mexiko, med dess inventarier återupptäckts femtio år efter hennes bortgång. Mer än 200 personliga objekt visas upp för parisarna: kläder, korrespondens, accessoarer, kosmetika, korsetter, proteser… Men det kanske mest spektakulära är hennes traditionella klänningar Tehuana samt de förkolumbianska smycken hon samlade på.

Frida Kahlo – efter sin bussolycka vid 18 års ålder, där hon skadades allvarligt och aldrig riktigt hämtade sig utan hela sitt liv fick leva med smärtor och korsetter – vigde en stor del av sitt liv framför spegeln, liggande på rygg i sängen. Det var så hon började måla. Hennes självproträtt är de mest kända av hennes verk. Frida odlade sin ”image” in i minsta detalj.

Utställningen börjar med en lång korridor med svart-vita fotografier. Hennes tyske far, bosatt i Mexiko, var fotograf. Frida liknar mer sin moder ser jag på bilderna med familjen. Modern var en blandning av spanjorska och av ursprungsfolket från Oaxaca. Frida lär sig vid tidig ålder att posera för sin far, vilket skulle komma att gagna hennes senare konstverksamhet med sina självporträtt. Från sin moder får hon antagligen sitt intresse för ursprungsbefolkningarna och dess traditionella kläder.

Det är rörande att komma så nära en av 1900-talets mest omtalade konstnärinna. Det sved i hjärtat när jag tänkte på hur hennes flickdrömmar måste har krossats först vid sex års ålder då hon drabbades av polio och, några år senare, efter den förödande trafikolyckan hon var med om. Men Frida var inte den som gav upp så lätt: hon vände snart sitt handikapp till sin fördel genom sitt konstnärsskap.

Besökaren forslas sedan in i några större och luftigare salar där ett fåtal teckningar visas blandat med en hel rad olika mediciner, korsetter och en benprotes samt specialtillverkade skor för hennes ena skadade ben som var kortare än det andra. På några avgjutningar av hennes byst ritade hon teckningar vilka är talande om hennes mentala och fysiska tillstånd.

Lite lättare att beskåda är då alla hennes schalar, klänningar och vida, typiskt traditionella kjolar i glada färger. Frida skapade sin egen ”image” genom dessa. Det var även ett genomtänkt ställningstagande för minoritetsfolken och de utsatta. Hon var leninist (och hade förmodligen ett kärleksförhållande med den kommunistiske ledaren) och marxist. Några av hennes ”industriverk” visas – dessa pekar på industriarbetarnas roll i samhällets moderna uppbyggnad. De hyllas på sovjetiskt vis. Hennes man, den kände muralmålaren Diego Riviera, tog med henne på sina utländska uppdrag. I New York upprördes hon av den rådande rasismen och klasskillnaderna. Det var även där hon fick sitt första stora genombrott med en egen utställning.  

Det som rörde mig mest var dock de fåtal smärtsamma teckningar hon gjort efter sitt missfall och sin olycka. Flera av dessa målningar har ju visats världen runt men jag blir alltid lika berörd av hennes så uppenbara lidande. Frida belyser så många kvinnors förtvivlan av att förlora ett barn i magen. Hennes modersinstinkter går det inte att tvivla på. På så vis är hon olik de feminister som påtivilar att kvinnans roll inte inskränker sig till moderskapet. Vilket det naturligtvis inte gör heller men det är trots allt en stor del av att vara just kvinna.

Frida Kahlos kvinnlighet visar sig också i hennes enastående garderob med en otrolig samling klänningar och kjolar vilka är utställda i olika montrar. De har alla en lång vit spetsunderkjol som sticker ut under kläderna. Jungrfru Marias idealisering och lustiga utstyrslar tillhörande traditionella latinska och katolska plagg ställs också ut. Frida har målat ett porträtt av sig själv omgiven av en aura av vitt tyg, speciell för denna tradition. Några dokumentärfilmer och fotografier belyser ytterligare denna, för oss nordbor, udda sed. 

Är det etiskt att på detta sätt ta till sig andra människors lidande och göra mode av det? Kanske var det Frida Kahlos idé att själv föregå med att det går att vända ett handikapp till ens fördel? Den tanken tål att reflektera över.

På övre våningen visas hennes inflytande på samtida designers. Besökaren förflyttas från det traditionsenliga latinamerika till lika fantasifulla klenoder av Alexander McQueen, Jean Paul Gaultier, Karl Lagerfeld och Chanel. Framförallt Gaultier har använt sig flitigt – till både mäns som kvinnors kläder – av korsetter.

Utställningen pågår hela hösten och vintern så det är nog många besökare som kommer att fundera på det. En sak är säker: Frida Kahlos olycka var det som ledde till att hon blev konstnärinna – en fantastisk sådan – för hennes plan var att utbilda sig till läkare! Så vi som får njuta av hennes konst, kan glädjas åt att hon fann sitt kall trots allt.

Anne Edelstam

Frida Kahlo, Au-Delà des Apparences

15/09/2022 – 05/03/2023