Paris ägnar denna sommar två stora utställningar – en på Centre Pompidou och en med teckningar på Louvren – åt en av de senaste femtio årens största konstnärer.
Gerard Richter
Richter föddes 1932 i Dresden. Autodidakt tecknare och amatörfotograf började Richter sin konstnärliga bana genom att tjäna sitt leverne på att måla propagandaaffischer innan han blev accepterad i Dresdens konstskola. Efter fem års traditionell utbildning var han en kompetent figurativ målare. Hans originalitet och fräschör ledde till hans första monumentalbeställning i Dresden. 1959 får konstnären lov att resa till väst där han upptäcker Pollock och Fontana. ”Deras konst var anledning nog att fly från Östtyskland”, erkänner Richter senare. I år fyller han 80 år och han säger att det var detta beslut 1961 – då tåget som förde honom från Sovjet Unionen till Öst Berlin stannade i stället i Väst Berlin – när han hoppade av, som avgjorde hans öde. Några månader senare byggdes muren.
Men hans konstnärliga bana – som jag upptäcker under denna retrospektiv på Pompidou – är som en upptäcktsfärd genom konstnärens inre. Variationerna i hans måleri är så häpnadsväckande att jag ibland undrar om jag verkligen står framför samma konstnärs verk!
Kronologisk ordning
Den första salen visar utsuddade fotografier, vissa målade ovanpå, men de flesta finner sin styrka i konstnärens sätt att sudda ut motiven genom att dra en hård borste på de fortfarande våta fotografierna och åstadkomma en ogenomtränglig men spännande effekt. Hans ”toapappers rulle” är en vinkning till Marcel Duchamps urinoar. Medan ”Faster Marianne” från 1965, är rörande med honom själv som barn i armarna på denna schizofrena kvinna som nazisterna senare dödar under deras utplåningsprogram mot alla avvikande och handikappade.
Under -70 talet övergår denna mångfasetterade konstnär från figurativ till abstrakt konst. Han ritar och målar perfekta rektanglar i olika, klara, glada färger på stora dukar. -80 talet tyder på friare kompositioner där färger sprutar och ger upphov till spännande kontraster. ”Som världen är konsten i konstant förändring och diversifiering” påpekar konstnären.
Jag går förbi och stannar länge upp framför tre enorma oljor av moln den ena mer magnetisk än den andra innan jag kommer fram till ett rum – med fin utsikt övre Paris genom enorma fönster – till en gigantisk glas-installation. Richter har även experimenterat med glas och glasmålning. Speglarna för mina tankar till att fundera över om inte all konst egentligen speglar mitt eget inre?
Jag dras och berörs av hans intima porträtt av familj och vänner och förfasas över hans serie med Baader Meinhof ligan.
Genom hans senare konstverk funderar Richter – som fortfarande är aktiv – över den digitala bilden och dess inverkan på konsten.
Richters verk kan liknas en historiebok över 1900-talet. Visst kan man måla skeenden och erfarenheter genom tiderna förstår jag efter att ha sett denna intressanta och välhängda retrospektiva utställning. Det enda en konstnär behöver är att kunna uttrycka sin känslighet. Må det vara i skrift, målning eller fotografi. Missa därför inte denna spännande historieskildring på Centre Pompidou och på Louvren (till den 30 september).
Anne Edelstam, Paris
