Den frågan ställer sig den franske filosofen och religionshistorikern Frédéric Lenoir i sin senaste bok L’Âme du monde (Nil 2012).

Tankar från hängmattan

När gräsmattor och häckar är klippta och grusallén rensad, vad finns det då mer att göra mitt i sommarsemestrarna än att lägga sig i hängmattan och filosofera över livet? Jag har under vintern funderat på detta med religioner, vad de har gemensamt och vad som skiljer dem åt.

Det har varit ett händelserikt år hitintills. En god vän sa till mig en gång att han tyckte att vi skulle fira nyår i början av september istället. ”Ja, då börjar ju skolor och jobb igen. Alla tar nya tag…” Först skrattade jag åt honom men efter en stunds funderande höll jag med. ”Det verkar vettigare än att fira mitt emellan terminerna”. Under sommaren har de flesta av oss dessutom tid att fundera över ”det gångna året”.

Det jag har funderat mest över i hängmattan är hur den ”arabiska våren” har så snabbt kunnat förvandlats till den ”arabiska vintern” med en islamisk våg som har spritt sig som i så gott som hela den delen av världen. Inte för att jag har något emot islam, tvärtom, med däremot den fundamentalism som följer i spåret av salafister och andra grupper som förtrycker kvinnor, homosexuella och konstnärer. Det har vi sett klara spår av i Tunisien och i Egypten.

I USA har Mitt Romney, en mormon (en sekt vars medlemmar utövat i långa perioder polygami och dop av döda människor), vunnit de republikanska väljarnas hjärtan. Evangelisterna och kreationisterna (som tror att Gud skapade världen under sju dagar) har fått allt mer inflytande.

I Israel klagar många över att de ultraortodoxa sprider skräck och trycker på för att kvinnor och män ska vara separerade i bussar och på allmänna platser. Ett slags ”genusapartheid”.

I Frankrike har högerextremisterna gått fram i valet och fått in en fot i parlamentet.

Tankarna för mig tillbaka till inkvisitionens skräckvälde och trångsynthetens fula tryna. Har vi inte lärt oss något? Är vi tillbaka till den tidens hat och rädsla för ”den andre”? Finns det något hopp inför framtiden överhuvudtaget?

Världens själ

Frédéric Lenoir ger oss delvis svar på dessa svåra frågor i denna utsökta bok ”L’Âme du monde” fritt översatt från franska till ”världens Själ”. Sju olika lärda män och kvinnor får en kallelse eller en uppmaning att komma till ett oansenligt kloster gömt undan i de Tibetanska bergen. De sju består av den äldre rabbinen Salomon, Ansya – en ung mongolisk shamankvinna, en brasiliansk katolsk munk – Fader Pedro, Ma Ananda – en hinduisk mystiker, Kong – en taoistisk lärd kines, Sheikh Josef – grundaren till en liten Nigeriansk sufisk grupp och slutligen Gabrielle – en holländsk professor i grekisk filosofi från Amsterdams universitet vars 13-åriga dotter Natina insisterar på att följa med. Utan att veta om varandra eller i vilket syfte de ombeds att fara iväg till världens ände, tar de sig från var sitt håll till Toulanka, i Tibet, där de sammanstrålar. Tenzin är en ung munk i ungefär samma ålder som Natina som bor och undervisas i detta buddhistkloster.

Så småningom får de lärda uppenbarelsen om att en planetär kataklysm kommer att uppstå. Tillsammans måste de fundera ut en gemensam ”universell lärdom” till de två unga som de sedan skall undervisa de överlevande.

De inspireras av vad antikens filosofer kallade för ”världens själ”: den välvilliga kraft som harmoniserar universum. Utöver kulturella, religiösa och historiska traditioner strävar de efter att hitta vad de alla har gemensamt och undervisar i sju nyckelfrågor som ska leda människorna till visdom.

De sju lärdomarna

Varje dag i veckan är uppdelad så att en lärdom undervisas per dag till de två tonåringarna. Den första handlar om vikten att hitta ens egen väg vilket ger livet mening. Bli vad du är menad att bli, följ ditt hjärta, hitta din inre frid genom att utveckla det bästa av dig själv. Den andra handlar om kroppen och anden. Det gäller att finna balansen mellan den fysiska kroppen, den emotionella och mentala kroppen och själen eller anden. Den tredje handlar om frihet. Att befria sig från andras bedömningar, från egna impulser och laster. Lära sig att skilja på vad som är rätt och fel, vad som är rättvist och orättvist, vad som är positivt och negativt, vad som är väsentligt och oväsentligt. Den fjärde handlar om kärlek. Kärleken är vad som binder oss samman, det är klistret i all relation vare sig det är till sina barn, partner, naturen eller en främling. Kärlek och tolerans går hand i hand och kan utvecklas livet igenom. Den femte handlar om själens trädgård, om att odla rätt och att rensa bort ogräset. Kvalitéer att utveckla och dåliga sidor att förvandla till bättre. Den sjätte handlar om livskonsten, om att glädjas i stunden, om den rätta attityden. Den sjunde och slutliga handlar om att acceptera det oundvikliga och att förändra det man kan.

Bokens sista del handlar om vad som sedan sker och det ska jag inte avslöja här.

Har jag blivit klokare efter att ha läst boken? Jag har njutit medan jag läste den, nu är det upp till mig att ta till mig och framförallt att tillämpa de visdomsord jag fått. Men jag måste nog läsa om boken flera gånger innan allt fastnar i huvud som hjärta, och visst ja, även i själen! Tur att sommaren inte är över ännu…