Innan fotografiet fanns det målare som Canaletto och Guardi. Det är tack vare dem vi kan uppleva 1700-talets Venedig i detalj. Det sker under höst-vintern 2012-13 på två uppmärksammade utställningar: på museerna Maillol och Jacquemart-André.

Canaletto

”De förälskades stad” – Venedig – är unikt. Varje bro, varje plats, varje gata är en teaterscen. Konstnärer har sedan 1400-talet målat av denna pärla. Men få har lyckats så minutiöst att fånga alla detaljer och perspektiv som Canaletto (Giovanni Antonio Canal). Hans tavlor uppmärksammades tidigt och såldes som smör i solsken redan under hans livstid (1697-1768). De utgav minnen av resan till denna utsökta stad som besökare gärna ville ha med sig hem. Precis som fotografier gör nu för tiden.

På musée Maillol finns utöver de femtio konstverken – insamlade från museer och privatkollektioner världen över, hans verktyg: en camera obscura eller hålkamera. Denna tog han med sig när han färdades fram och tillbaka, upp och ner för kanalerna och gjorde sina skisser.

Canaletto började sin karriär med sin far Bernardo Canal, en känd scenograf. Han målade först dekorer till några av Venedigs större teatrar och bestämde sig för att specialisera sig på urbana vyer – vedute. Hans konstverk liknar också teaterscener. Han blev snabbt framgångsrik och eftersökt, vare sig det var i Venedig eller i London där han kom att tillbringa flera år. Engelsmännen älskade hans konst och beställde flitigt hans verk från båda städerna (han målade även ett tag från Rom).

Canalettos Venedig

De flesta målningar och teckningar tillhör den engelska kronan. Nästan alla dessa var beställningar den engelske konsuln – Joseph Smith – gjorde när han var stationerad i Venedig i mitten av 1700-talet. Sedan sålde han sin samling till den engelske konungen, George III.

Men Maillols utställning koncentrerar sig på tavlor, skisser och etsningar från Venedig. Det kändes som om jag promenerade runt i Venedig tillsammans med en utmärkt guide: Canaletto själv. Jag lät mig dras in i hans värld i hans mestadels stora tavlor. Perspektiven verkade exakta och vidvinklarna kan få vilket fotograf som helst att blekna i jämförelse. De starka färgerna, ljuset, detaljerna som den lilla hunden i hörnet som ser ut att vifta på svansen och vattnet som skvätter fick mig att tänka på Zorn som också var en mästare på att måla vatten – ett minutiöst arbete som få kan mäta sig med. Eller?

Canaletto och Guardi på Jaquemart-André:

Jag gick in på gården till detta palats – med den trevliga restaurangen där framförallt kaksortimentet är en fest för ögat som för smaklökarna – och efter att ha gått genom nedervåningen, tog jag mig upp för den magnifika trappan, in till utställningen med ytterligare cirka femtio verk lånade från olika museer.

Efter en kort film, slussades jag in i den första salen.

Francesco Guardis Venedig

De venetianska vedute visas upp sida vid sida – målade av diverse konstnärer – så att besökaren kan jämföra stil och färgsättning. Jag började förstå omfattningen av denna speciella urbana målningsstil, kallad vedutisti, som fortskred under 1700-talet. Den avslutades i och med Francesco Guardis död (1712-1793) och republikens fall. Köparna och samlarna bestod mest av förmögna venetianare, engelsmän och tyskar.

Francesco Bellotto – en av Canalettos elever – trots sin skicklighet, kommer inte upp till varken sin lärare eller till Guardis nivå. Men han imponerar med sin innovativa komposition, sin kyligare, mera silvriga färgskala.

Francesco Guardi (1712-93) var närmare femtio år när han målade sin första vedute antagligen uppmuntrad av sin lärares framgång (och möjligen hjälpt av dennes frånvaro i London). Men hans karriär var mindre briljant och han arbetade för sitt leverne. Han dog utblottad och ensam. Det var inte förrän ett sekel senare som han återupptäcktes, i Frankrike, genom fransmännens intresse för rokoko. Tavlornas ”romantiska” aura, med sin varma färgskala och sitt ljuva ljus, bidrog troligtvis till hans postuma framgång. Impressionisterna inspirerades av hans känslighet, hans återgivning av atmosfärer, hans personliga palett och hans livliga fantasi.

När jag lämnade museet hade jag känslan av att ha varit i Venedig, känt vattnet skvalpa, hört gondoljärernas bekanta rop, träffat gentlemän i peruk och slängrockar i olika färger, småpratat med en kvinnlig försäljerska och klappat den lilla hunden…

Anne Edelstam, Paris.