Denne något bortglömda Schweizare levde mellan två sekler (1865-1925) och mellan två kulturer. Félix Vallottons retrospektiv på Grand Palais i Paris innefattar ett brett perspektiv av den mångfacetterade konstnär han var: från en erkänd gravör till den uttrycksfulle kolorist han utvecklades till att bli med stora oljemålningar med varierande realistiska motiv.
Kvinna på röd soffa, 1906
Les Nabis:
Félix Vallotton, föddes i Lausanne, i Schweiz, men utbildade sig i Paris, på den välrenommerade Académie Julian, liksom många post-impressionistiska konstnärer. Innan han ens nått 30 års ålder, var han känd internationellt tack vare sina mindre, svart-vita, ofta bitskt ironiska, trägravyrer. De gjorde även sensation bland de parisiska avant-gardisterna och ledde till att han blev invald i en grupp konstnärer som kallade sig Nabis.
Dessa protesterade – i slutet av 1800-talet – mot det sedvanliga akademiska måleriet och påstod sig vara ”inspirerade” – de ville introducera det andliga i målarkonsten. Paul Sérusier, Edouard Vuillard, Pierre Bonnard är namnen på några ”Nabis”. De kännetecknades av sina rena färger, klara och enkla linjer samt saknaden av perspektiv.
Le Sommeil 1908
I mitten av sitt liv (1899) lämnade Vallotton gravyren, trots sina framgångar, till förmån för oljemåleriet. Han var passionerad och levde för sitt måleri vilket de 1700 tavlorna han lämnade efter sig tyder på samt hans olika stilarter: porträtt, naket, landskap, stilleben och till och med historiska/mytologiska scener. Hans stil känns dock igen på det tunna lager färg han använt, raffinerade färgsättningar och platta perspektiv han lånat från japanska tryck och fotografier.
Vallottons personliga och moderna stil är uppdelad i teman snarare än i kronologisk ordning under denna intressanta utställning.
Salarna med en blandning av oljetavlor och gravyrer åtföljer varandra och fortsätter till och med på övervåningen dit man tar sig via de anrika, vackra marmortrapporna med utsikt över Petit Palais.
Vallottons realistiska stil är långt från en mekanisk återgivning av livsscener. Han använde sig av motiv för att sedan inkorporera dem i en värld dominerad av hans egen fantasi. Men likt fotografier (han upptäckte i andra delen av sitt liv) använde han sig av en liten del av en bild och målade den. Han drömde om ”målningar frigjorda från naturens respekt … med landskap som restituerar känslorna genom några stora linjer med enbart en eller två detaljer.”
Verken efter han gift sig (1899) med Gabrielle Rodrigues-Henriques uppvisar en satirisk och humoristisk syn på dåtidens borgerskap, äktenskapets sociala roll, älskarinnornas girighet. Hans kvinnosyn är en blandning av hat och erotism men han kan knappast kallas för en kvinnosakskarl. Snarare utrycker han dåtidens förljugna roll äktenskapet hade, där pengar och status ofta styrde. De avbildade personerna rör sig i stereotypa och förenklade miljöer likt ett teaterspel. Vallotton skrev även teaterpjäser liksom böcker – oljemålningarna liknar kanske därför ofta pjäser?
Den klara paletten han ofta använde sig av, avvek dock när han målade nakenporträtten. Kvinnorna i olika poser, ihop med andra kvinnor eller män är porträtterade i kalla, marmorerande färger, ofta i blåa toner. Humorn var aldrig långt borta även i nakenporträtten som i tavlan med baderskorna med silhuetter från alla åldrar. Konflikter mellan män och kvinnor är också återkommande motiv. Men en annan konflikt skulle komma att ändra på det: första världskriget. Själv var han dock enbart ute på fältet i två veckor som arméns konstnär. Där skissade han för fullt och målade sedan flera intressanta och skrämmande oljor bland annat från slaget vid Verdun.
Verdun 1917
Trots hans olika stilar och motiv finns det återkommande teman i Vallottons konst bland andra fragmenteringen och repetitionen. Hans konst är nästan abstrakt i avant-gardisternas anda och för tankarna till trion Duchamp, Man Ray och Picabia med kvinnotorson som ledmotiv i en blandning av erotik och plasticitet. Jag kom även att tänka på Hopper med hans ensliga personer. Félix Vallotton är dock inte lik någon annan konstnär, utan har sin helt egen stil och palett.
För er som inte ännu har upptäckt denne blyge schweizare har ni något att se fram emot…
Anne Edelstam, Paris 
Autoportrait 1897
