Resultatet av valkampanjen – om man nu kan tala om valkampanj – i detta fascinerande land var väntat: landskred åt generalen El- Sisi med 96 % av rösterna trots ovanligt tomma vallokaler.
Abdel Fattah El-Sisi
Efter tre år av ett liv i kaos, osäkerhet och ekonomisk stillastående har egyptierna tröttnad på revolutioner.
Eller är det så enkelt? Vill egyptierna enbart ha en diktator som regeringschef? Vad säger oss dessa tomma vallokaler? Det har varit väldigt varmt dessa valdagar i Egypten med + 40° men det är inte så ovanligt i detta afrikanska land. De tomma vallokalerna gjorde regeringen så pass nervös att den bestämde sig för ytterligare en valdag då alla skulle vara lediga från sina arbeten, med nedsatta tågpriser för att kunna förflytta sig till valurnorna samt hot om böter för de som inte röstade och inte kunde visa upp ett rött finger… ett tag var det tal om förlängning med en hel månad! Men det projektet gav man upp. Den 5 juni kommer de slutliga valsiffrorna.
Cirka 25 miljoner – av 54 miljoner registrerade – gick ändå ut och röstade. Som läget nu är kom alltså generalen Abdul Fattah El-Sisi klar etta med 96 % för honom – lustigt nog kom inte hans motkandidat – socialisten Hamdine Sabahi – två utan trea! Tvåa kom nämligen soffliggarna och därefter Sabahi med cirka 3 %. Alltså inte någon tung motkandidat.
Vissa tolkar detta valresultat som ett tack för att generalen räddade folket från de numera förhatliga muslimska brödarskapet. Morsi var nog det värsta som kunde hända de gladlynta egyptierna och nu vill de ha någon som kan strama upp ekonomin igen och se till att de kan återgå till sina arbeten och känna sig säkra. För osäkerheten har spritt sig framförallt i Sinai men även i Kairo med bombattentat var och varannan dag.
Protesterna
Soffliggarna och de som bojkottade valen var det numera förbjudna muslimska brödarskapets anhängare men även flera sekulära och intellektuella. Vissa klottrade ner valurnorna med graffitti som ”ner med protestlagen” – en ny lag som förbjuder spontana protester och folksamlingar, eller ”fria Mahinour” – en frihetsaktivist som blev arresterad förra veckan för att ha protesterat utan tillstånd.
Demokratikandidaten Nagy Kamel sa att ”jag tycker inte att dessa var riktiga val”. Han påstår att diktaturen aldrig varit borta utan enbart dold under dessa tre år sedan Mubarak störtades men att en ny generation kommer som inte accepterar den gamla ordningen. Enligt honom fortsätter revolutionen och har inte sagt sitt sista ord även om ”vi kanske inte lever för att se det”. Nagy Kamel vet vad han talar om efter att ha blivit arresterad och torterad av säkerhetspolisen.
Trygghet
De flesta har röstat för vad de hoppas ska bli en trygg framtid för sig och sina barn. El-Sisi ger sken av att vara just det ”en trygg, konservativ, religiös man” som kan vrida det tunga skeppet i rätt riktning igen. För Egypten är ett mycket tungt skepp lastat med en väsentlig andel arbetslösa, testosteronfyllda unga män, 40 % som lever under minimum levnadsstandard av vilka de flesta är illitterata samt ett bristande sjukvårds- och utbildningssystem.
De enorma klasskillnaderna och förmögenhetsskillnaderna måste minska för att få bukt med dessa enorma problem el-Sisi måste ta tag i. Samtidigt äger militären ungefär 40 % av landets tillgångar och lär inte villigt släppa dessa förmåner. Västvärlden håller låg profil och är nöjda så länge freden med Israel inte hotas och deras tillgångar tillgodoses.
Men Egypten har nog inte sett sin sista revolution ännu. Egyptierna har mognat under dessa tre år och kommer inte att låta sig luras. För att citera ett slagord inristat på en vägg i Kairo ”regeringen är kanske densamma men det är inte folket!”
Jag vill enbart önska dessa modiga människor att äntligen kunna lyfta huvudet upp över vattenytan och dra några djupa andetag innan nästa omvälvning. För det kommer att krävas krafttag för att lyfta den sargade ekonomin, organisera infrastrukturen och minska befolkningsökningen. Problem går sällan bort av sig själva, de tenderar att bli värre om man förnekar dem och inte tar tjuren vid hornen. Har el-Sisi vad det krävs för att göra det? Det är kanske den viktigaste frågan just nu.
Tomma vallokaler i Egypten
Resultatet av valkampanjen – om man nu kan tala om valkampanj – i detta fascinerande land var väntat: landskred åt generalen El- Sisi med 96 % av rösterna trots ovanligt tomma vallokaler.
Vad hände?
Efter tre år av ett liv i kaos, osäkerhet och ekonomisk stillastående har egyptierna tröttnad på revolutioner.
Eller är det så enkelt? Vill egyptierna enbart ha en diktator som regeringschef? Vad säger oss dessa tomma vallokaler? Det har varit väldigt varmt dessa valdagar i Egypten med + 40° men det är inte så ovanligt i detta afrikanska land. De tomma vallokalerna gjorde regeringen så pass nervös att den bestämde sig för ytterligare en valdag då alla skulle vara lediga från sina arbeten, med nedsatta tågpriser för att kunna förflytta sig till valurnorna samt hot om böter för de som inte röstade och inte kunde visa upp ett rött finger… ett tag var det tal om förlängning med en hel månad! Men det projektet gav man upp. Den 5 juni kommer de slutliga valsiffrorna.
Cirka 25 miljoner – av 54 miljoner registrerade – gick ändå ut och röstade. Som läget nu är kom alltså generalen Abdul Fattah El-Sisi klar etta med 96 % för honom – lustigt nog kom inte hans motkandidat – socialisten Hamdine Sabahi – två utan trea! Tvåa kom nämligen soffliggarna och därefter Sabahi med cirka 3 %. Alltså inte någon tung motkandidat.
Vissa tolkar detta valresultat som ett tack för att generalen räddade folket från de numera förhatliga muslimska brödarskapet. Morsi var nog det värsta som kunde hända de gladlynta egyptierna och nu vill de ha någon som kan strama upp ekonomin igen och se till att de kan återgå till sina arbeten och känna sig säkra. För osäkerheten har spritt sig framförallt i Sinai men även i Kairo med bombattentat var och varannan dag.
Protesterna
Soffliggarna och de som bojkottade valen var det numera förbjudna muslimska brödarskapets anhängare men även flera sekulära och intellektuella. Vissa klottrade ner valurnorna med graffitti som ”ner med protestlagen” – en ny lag som förbjuder spontana protester och folksamlingar, eller ”fria Mahinour” – en frihetsaktivist som blev arresterad förra veckan för att ha protesterat utan tillstånd.
Demokratikandidaten Nagy Kamel sa att ”jag tycker inte att dessa var riktiga val”. Han påstår att diktaturen aldrig varit borta utan enbart dold under dessa tre år sedan Mubarak störtades men att en ny generation kommer som inte accepterar den gamla ordningen. Enligt honom fortsätter revolutionen och har inte sagt sitt sista ord även om ”vi kanske inte lever för att se det”. Nagy Kamel vet vad han talar om efter att ha blivit arresterad och torterad av säkerhetspolisen.
Trygghet
De flesta har röstat för vad de hoppas ska bli en trygg framtid för sig och sina barn. El-Sisi ger sken av att vara just det ”en trygg, konservativ, religiös man” som kan vrida det tunga skeppet i rätt riktning igen. För Egypten är ett mycket tungt skepp lastat med en väsentlig andel arbetslösa, testosteronfyllda unga män, 40 % som lever under minimum levnadsstandard av vilka de flesta är illitterata samt ett bristande sjukvårds- och utbildningssystem.
De enorma klasskillnaderna och förmögenhetsskillnaderna måste minska för att få bukt med dessa enorma problem el-Sisi måste ta tag i. Samtidigt äger militären ungefär 40 % av landets tillgångar och lär inte villigt släppa dessa förmåner. Västvärlden håller låg profil och är nöjda så länge freden med Israel inte hotas och deras tillgångar tillgodoses.
Men Egypten har nog inte sett sin sista revolution ännu. Egyptierna har mognat under dessa tre år och kommer inte att låta sig luras. För att citera ett slagord inristat på en vägg i Kairo ”regeringen är kanske densamma men det är inte folket!”
Jag vill enbart önska dessa modiga människor att äntligen kunna lyfta huvudet upp över vattenytan och dra några djupa andetag innan nästa omvälvning. För det kommer att krävas krafttag för att lyfta den sargade ekonomin, organisera infrastrukturen och minska befolkningsökningen. Problem går sällan bort av sig själva, de tenderar att bli värre om man förnekar dem och inte tar tjuren vid hornen. Har el-Sisi vad det krävs för att göra det? Det är kanske den viktigaste frågan just nu.
