Det krävdes en utflykt till en av nordbornas få städer, Birka, utanför Mariefried, för att få veta vilka våra förfäder var.

Ångbåt

Från den genuina sörmländska småstadsidyllen Mariefred med sina små gränder och 1700-tals hus går det sommartid dagligen en båt till Birka. 1993 utsågs Birka till ett av UNESCO:s världsarv eftersom det anses vara ”ett av de mest unika, kompletta och oförstörda exemplen på en vikingatida handelsstad från tiden 700-900 e.Kr.”

Under en dryg timmes tid tuffade vi fram i solgasset i Mälarens skärgård till vad som en gång i tiden varit en blomstrande hamn.Vår guide, arkeologen Andreas Forsgren, berättade underhållande under resans gång om Mälardalen och om vikingatiden som stäckte sig från 700-talet fram till 1100-talet. De runstenar – minnesstenar – som står vid Gripsholms slotts ingång (även kallad Gustav Vasas slott) vi nu vände ryggen till, tillhör slutet av vikingatiden och berättar om ett stort slag. Dessa två är några av de cirka 3000 runstenar som förekommer runt om Sverige (Norge kan enbart stoltsera med hundra stycken och Danmark med 400) genom vilka vi kan komma vikingarnas historia och mytologier närmare.

Birka

är numera – utöver några trötta får, ett fåtal invånare, och några pigga arkeologer – mest en plats för turister och utgrävare. Det verkade vid närmare anblick finnas mer under jord än över jord…

Ett museum, några återskapade hus och överallt överväxta gravhögar är vad som finns att skåda på plats. Av de miljontals vikingafynd är de mest praktfulla utställda på Historiska museet i Stockholm. Det var svårt att föreställa sig att en stad faktiskt legat här. Men tack vare Andreas levande och skickliga guidning runt ön, kunde vi leva oss in i våra förfäders tid.

Han berättade att det inte alls var likt vad vi har sett i olika Hollywood filmer eller läst i Asterix och Obelix. Framförallt slog Anders snabbt hål på vår föreställning om vikingar med hjälmar med horn på. Däremot visade – den vikingklädde guiden – upp ett dryckeshorn han hade fastspänt på sitt breda skärp. Det fick mig att tänka på hur våra förfäder ansågs av de mera sofistikerade araberna: Enligt Ahmed Ibn Fadlan (arabisk författare och geograf på 900-talet) var dessa rus som de kallades för smutsiga och ofta berusade: ”flickan kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat med vatten… flickan slutar inte med att bära fatet från den ena till den andra förrän det har passerat alla, som är i huset, varunder var och en av dem snyter sig, spottar och tvättar ansikte och hår i det.” Samtidigt beundrade han deras fysik och styrka.

I Birka har man bland annat funnit silverringar infattade med arabisk inskription från 800-talet, pärlor av bergkristall och karneol, armringar, halsband, bältesbeslag med mera. I gengäld kunde krigarna erbjuda svärd, vax, slavar och pälsverk vilket Birkas museum visade på.

Nordmännen bestod mest annars av vanliga bönder som bodde på bondgårdar runt om i landet. Byar var ovanliga på den tiden. Viking var benämningen på de handelsmän/krigare/plundrare som gav sig ut till sjöss i sina skepp. De svenska vikingarna begav sig mest österut – vissa så långt bort som till Bagdad. De utnyttjade romarrikets splittring och kaos för att i vissa fall även plundra och söndra dit de kom.

Handelsstaden

Birka stad var byggd i trä och under jord finns det massor med föremål från tiden då staden var i full fart med handel och sjöfart. Handelsstaden som var aktiv mellan 700 och 980 bestod av ungefär 2-300 cirka fyrtio kvadratmeters trähus, uppradade längst raka trägator, med ett tusental invånare – mest handelsfolk, snidare, snickare, bronsgjutare, textilhantverkare… ja, allt som behövdes för en blomstrande hamn med dess tillbehör för skepptillverkning. De levde inte primitivt utan traditionellt utan stenhus eller tempel. En borg med träport och träpallisad som kan ha använts som bevakningstorn fanns dock. En stadsvall omringade staden likt en administrativ gräns tilldelad av kungen för de som hade förmånen att få bo och verka där.

De skriftliga källorna är få varav benediktermunken Ansgars biografi är en. Han besökte Birka två gånger under 800-talets andra hälft för att omvända invånarna till kristendomen vilket han inte lyckades med (vilket bekräftas av de flesta gravfynd med kremerade människor som inte kristendomen tillät) men ett frö var sått och några hundra år senare övergick majoriteten av nordborna till kristendomen även om de gamla gudarna tog tid på sig att dö ut. Och har de det helt egentligen i vår ”hedniska” Skandinavien med både troll och dansande älvor?

Birka överges

Kanske det trots allt var övergången till kristendomen som var skälet till att Birka övergavs? För ungefär under denna tid – i slutet av 900-talet – anlades Sigtuna, en kristen stad, där kungamakt och kyrkomakt samverkade. Men det kan lika väl ha varit politiska motiv för det pågick även då maktpolitiska oroligheter inom Svea rike.

Det finns inga direkta bevis att kungen någonsin var bofast i Birka. Kanske reste han land och rike runt och bodde i olika kungsgårdar?

För trots att man inte har hittat några bevis för brand – förutom i borgen – eller anfall så lämnades Birka helt till sitt öde i slutet av 900-talet. Ansgar helgonförklarades och historierna om Birka förvandlades under medeltiden alltmer till sagor och myter.

Hovgården som låg på en närliggande ö lades också i träda. Således tyder det på att kungamakten förflyttades till Sigtuna även om Hovgården fortsatte att verka som kungligt sommarresidens en tid framöver.

Innan jag lämnade ön, kanske mer nyfiken på vikingatiden än innan jag kom dit, gick jag ner till marinarkeologerna och frågade ut dem samt fick se vad de senast hittat på havsbotten. Det var spännande fynd. Än verkar inte vikingarna ha sagt sitt sista ord!

Vikingarnas mysterium är långt ifrån löst och sätter många fantasier i brand även utanför våra gränser. I London var denna vårs vikingautställning en stor attraktion.

Det är väl värt att åka till Birka och gå på upptäcktsfärd om inte denna sommar så nästa. Vem vet, kanske nya arkeologiska fynd har gjorts till dess?