Efter domedagsprofetiorna behöver vi hopp och visioner. Här får ni läsa vad som redan görs och vad vi har för möjligheter för att skapa en klimatjämnställd och solidarisk värld med städer som inbjuder till samtal, cyklande, kommunaltransporter, och som även producerar sin egen mat. Människans skaparförmåga är oändlig.
Robert Redford och Mundiya Kepanga på UNESCO
Filmer:
Flera filmer har visats både på televisionen – som Terra av Yann Arthus-Bertrand eller den norska serien Occupied – och på biograferna. Samtliga är sevärda men en som jag speciellt tyckte var belysande är dokumentären Demain (I Morgon). Det är en inspirerande road-movie av Mélanie Laurent och Cyril Dion med sång av svenskan Fredrika Stahl. Inför den ekologiska krisen vi står framför och de kommande generationerna ville regissörerna hitta lösningar. De tog sig runt alla kontinenter och låter oss följa med på sina äventyr från permakultur till solidarisk demokrati, lokala pengar, gröna städer, förnybara bränslen och en ny skolfilosofi. 
Cecilia Malmström och industriministern Macron
Konferenser:
Handelskammaren firade sitt 100-års jubileum här i Paris den 30 november 2015, alltså samma dag som COP21 började. Konferensen – där drottning Sylvia närvarade – handlade naturligtvis mest om miljön och hur företagen måste förnya sig för att hänga med i svängarna. Kommissionären Cecilia Malmström hyllade svensken Celsius i sitt öppningstal ”för utan honom hade vi inte vetat om temperaturskillnaderna”. Hon påminde om att handel även handlar om service – att hjälpa de mindre utvecklade länderna. Något motståndarna till WTO (World Trade Organization) motsäger. I panelerna deltog bland annat Jacob Wallenberg och Johan Rockström (som fick samtliga åhörare att kvickna till!). Det förekom av diskussionerna att de stora företagen verkar vara mera toppstyrda och får det nog svårare att förändra sig än de mindre. För med internets intåg och en globalt sammankopplad värld är det de små företagens tidsålder: både vad gäller jordbruk (industriellt jordbruk är hopplöst ute!) och andra innovativa företag som kan profilera sig med återanvändning och ren energi.
Johan Kuylenstierna
Moderatorn, Johan Kuylenstierna, höll en egen konferens (i SNSs regi) dagen efter. Han berättade då mera ingående om organisationen (www.sei-international.org) vars huvudkontor ligger i Stockholm och som kom till för att uppnå hållbar utveckling för 80 % av jordens befolkning. Han förklarade att ”vi lever i en tid av förändringar och har inte något val om vi inte vill försvinna som art. Trots det är klimatfrågan enbart ett av FNs 17 globala mål!” Johan var försiktigt optimist och påstod att om vi spelar våra kort väl, kommer inte energin att kosta ett öre i framtiden för vi kommer att få vad vi behöver från sol, vind och vatten. Men för att detta ska ske förespråkar han en global koldioxidskatt (vilket vi har i Sverige) något som dock inte tycks få medhåll av de andra länderna som medverkar i COP21. Mentaliteter kan och bör förändras. Texas är ett bra exempel på detta: oljestaten nummer ett har – med hjälp av gedigen folklig utbildning – helt svängt om till förnybar energi!
Urfolken:
Det är inte enbart vetenskapsmän, företag och politiker på arenan utan världskändisar som Robert Redford engagerar sig djupt i klimatförändringarna. Han agerar som ambassadör för urfolkens rättigheter. Jag mötte honom på UNESCO tillsammans med en delegation stamrepresentanter – varav Mundiya Kepanga, från Papua Nya Guinea, i full mundering med färgglada plymer och tatueringar. Han må varken läsa eller skriva men han vet hur man tar hand om jorden, vilka plantor man kan använda som medicin och mycket mer som länge gått oss förbi. Träden är hans ”bröder” och när inga träd finns kvar att fälla, kommer vi alla att försvinna enligt hans profetior. Symboliskt gav han en yxa i trä till Robert Redford som kramade om honom.
Samtliga förespråkade att målet med 2° C var alldeles för högt – då kommer deras öar att försvinna under havsytan. 1.5° C är absolut maximalt vad de kan tåla. Poeten Kathy Jetnil-Kijiner, representant för Marshall Islands, uttrycker sin oro så här: https://www.youtube.com/watch?annotation_id=annotation_3537214139&feature=iv&src_vid=L4fdxXo4tnY&v=DJuRjy9k7GA
Poeten Kathy Jetnil-Kijiner
Hennes kollega Mina Setra, representant för urfolken i de Indonesiska öarna grät när hon berättade hur trots att hon verkligen kämpat för de sina, på COP21 hade några länder (varav Saudi Arabien som beskrivs som bromskloss under flera möten men även Norge och USA) tagit bort texten där deras samt allmänna mänskliga rättigheter nämnts (artikel 2.2) och flyttat det till annexen.
Deras sista hopp ligger hos President Obama som själv är född på en ö och som kanske kan förstå att dessa människor kämpar för sin överlevnad. Eller har politikerna en agenda för hur många människor de tycker de kan uppoffra för att kunna fortsätta förorena planeten och tjäna kortsiktiga pengar? Men som Robert Redford påpekade: ”det här är ett moraliskt problem och inte ett politiskt och kommer heller inte att lösas av politikerna”. Folkets röst måste göra sig hörd. Mina Setra kunde också berätta att det fungerar: hennes organisation hade skickat tusentals sms till guvernören som tillåtit gruvexploatering på en av öarna tills han gav upp och drog in tillståndet!
Urfolken (cirka 370 miljoner människor) har fått igenom skapandet av en domstol (International Rights of Nature Tribunal) med internationella domare vilka har beslutat att naturen också har rättigheter och att man inte kan exploatera och förstöra marken utan att det får digra konsekvenser. Klimatmötena har inte tagit hänsyn till att människan inte är separerad från naturen utan är en del av den. Våra lagar måste därför anpassa sig till naturen och inte tvärtom.
Kvinnor:
Irlands före detta president, Mary Robinson, representant för FNs klimatförändringar, ordförande i Mary Robinsons Foundation samt en av De Äldre (The Elders) var en av talarna under nästa dags konferens, WECAN (Women’s Earth and Climate Action Network: www.wecaninternational.org) med ordförande, Osprey Orielle Lake. I sitt anförande nämnde Mary Robinson vikten av att bevara Moder Jord vilket ”startar i hemmet, med kvinnorna”. 
Osprey Orielle Lake med en av de äldre indianskorna.
Mary Robinson.
Det kunde australiensiskan, Natalie Isaacs, som startat 1 Million Women intyga för hon har dragit ned avsevärt på sina utsläpp med enkla knep och uppmanar kvinnor runt om hela världen att göra detsamma och undervisa sina barn om klimatjämnlikhet. I Sverige har vi sopsorterat i flera år nu men det är inte givet i alla länder och det finns mycket mer vi bör lära oss som att tänka oss för innan vi slänger ut ett mer eller mindre nytt kök för ett ännu nyare till exempel.
Svenska samiskan Josefina Skerk, förklarade vikten av att låta urfolken sitta med vid beslutsfattarbordet för deras folk drabbas mer än andra av klimatförändringarna. I Sameland kan de redan se hur temperaturstigningen har påverkat negativt både renskötseln och fisket. Platserna dit de vallfärdar sedan urminnes tider berättar även om minnen vilka överförs muntligt. Kan de inte färdas dit längre går mycket av deras kultur förlorad förklarade hon för mig.
Josefina Skerk
Neema Namadamu, från Kongo, talade bland annat om vikten att återskapa skogslandskapen och plantera skog. Hon är inte ensam i sina tankar om detta utan ett flertal afrikanska länder medverkar i projektet The Green Belt Movement. Ett symboliskt olivträd (fredsymbol), som ska planteras, stod i ett hörn under mötet för att påminna åhörarna om vikten av plantor och träd.
Talarna var överens om att kvinnor och barn drabbas hårdast av klimatförändringarna och ändå får de inte vara med vid förhandlingsborden. För inne på Le Bourget är det mest män som diskuterar om allas vår framtid. Trots det finns de flesta lösningar att hitta hos kvinnorna som är de som tar hand om de sina och om jorden, de småskaliga jordbruken, hushållen. Därför menade de måste vi kvinnor göra våra röster hörda för att rädda vad som räddas kan. Det patriarkala konsumtionssamhället har visat sig vara katastrofalt för jordens befolkning och planetens välbefinnande fortsatte de och applåderades livligt.
Väldigt få platser på jorden är fortfarande bevarade – ett av dessa är ett litet område i Alaska – the Arctic National Wildlife Reserve – dess urfolk har med näbbar och klor försvarat sedan 80-talet trots påstridiga oljeföretag som inte vill annat än att exploatera området. Där häckar 140 olika sorter fåglar, fiskar förökar sig, liksom polarbjörnar och indianernas levebröd: karibo (amerikanska renar).
Varför är det då så viktigt att låta Moder Jord behålla sin olja, gas och kol inne i marken? Frågade jag en av de äldre indianska ”grandmothers”. Hon förklarade att det kan jämföras med att tappa en människa på blod, det går till en viss gräns men sedan orkar kroppen inte mer. Oljan har dessutom en kylande effekt på jorden och kolen silar vattnet så att våra hav, sjöar och forsar kan fortsätta att hållas rena. Det måste finnas en balans mellan att ta och att få och när den balansen rubbas, skapas problem. Den det är den obalansen vi upplever nu men vi har fortfarande möjlighet att återskapa en sund värld.
Kanske är det även dags att lyssna till urfolken och kvinnornas förslag på lösningar?
Mänskligheten står inför ett val: fortsätta mot en säker undergång eller rensa upp marken och införa 100 % ren energi. Den 12 december efter närmare två veckors diskussioner skrevs avtalet som beskrevs av vissa som ”historiskt” på av 195 nationer och fransmännen kan stoltsera med att COP21 blev en succé. Folkets röst blev också hörd med ett mål på att stanna under 1.5° C och att kompensera utvecklingsländerna med 100 miljarder dollar per år. Nu gäller det att hålla kursen och fortsätta i rätt riktning. Men låt oss inte vänta på politikerna för att sätta igång!
Anne Edelstam, Paris.
