Det varnade den libyske författaren Hisham Matar inför en hänförd publik på American Library i Paris denna iskalla januarikväll, ett par dagar innan Trumps nominering som Amerikas 45:e president. Hans bok The Return – Återkomsten – har nyligen blivit översatt till franska.
Hisham Matar signerar sin bok
Faran med diktaturer
När konstnärer, fria skapare, kvinnor, minoriteter och oliktänkande skakar inför världens mäktigaste lands nye Presidentämbete med farhågor om intolerans och förföljelser av oliktänkande, publiceras denna bok om följderna av en av vår tids värsta diktator: Muammar Gaddafi.
Författaren, Hisham Matar, född 1970 i New York men uppväxt mestadels i Libyen och Egypten, är numera bosatt i London, med engelska som främsta litterära språk. Han var med på slutlistan för det prestigefyllda Man Booker Prize, 2006, för sin första roman In the Country of Men.Nästa roman The Anatomy of a Disappearance publicerades 2011. Hans artiklar har publicerats i välrenommerade internationella tidningar som The Guardian och The New York Times.
Far och son
Fadern arbetade för FN men blev anklagad av Gaddafi för att vara oppositionell och tvingades fly hemlandet 1979. Familjen levde i exil i Kairo där barnen gick i skolan. 1986 fortsatte Matar sina studier i arkitektur i London där han installerade sig permanent. 1990 kidnappades hans far i Kairo och fördes till det fruktade Abu Salim fängelset i Tripoli, i Libyen. Sedan dess har sonen letat efter honom. Denna autobiografi handlar om detta sökande. Är det sökandet efter fadern, nationaliteten, kulturen eller sin egen identitet? Dessa frågor sökte Hisham Matar svara på under denna intervju efter att länge ha läst högt ur boken.
Varför gick du över från att skriva i romanform till att skriva en högst personlig autobiografi?
– Det var egentligen inte ett val utan en process. När jag reste tillbaka till Libyen efter revolutionen för att söka efter min far, började jag skriva dagbok. Jag intervjuade bland annat före detta fångar som träffat honom eller hört talas om honom, för han satt i isoleringscell. När jag kom hem igen kunde jag inte skriva alls under flera månader varken på en bok eller ens en artikel. Jag trodde att min skrivådra blivit helt uttorkad.
Hur kom då boken till?
– Då jag reste till Italien för att hälsa på en god vän, tog jag med mig dagboken. Jag försökte läsa den som om någon annan skrivit den. Minnen dök då upp och jag skrev ner dem. Det blev en lång artikel jag skickade till min förläggare som bad mig skriva en till och en till…
Historien är personlig men når ändå ut till en internationell publik. Varför enligt er?
– Därför relationen mellan son och fader är universell. Har man ingen far att revoltera mot, kan man inte hitta sin egen identitet. Har man ingen nation, vet man inte vilken kultur man tillhör. Dessa frågor har ingen landsgräns. Det är våra reaktioner till vad som händer oss som skapar oss till de individer vi blir.
Vilket språk skrev ni på? engelska eller arabiska?
– Jag skrev på engelska även om det var en översättning från mina intervjuer på arabiska. Men för mig är all litteratur en översättning – en tolkning – av våra känslor. Vissa författare har enbart ett språk, andra två eller flera men det är valet av orden för att beskriva en känsla som är det väsentliga inte vilket språk författaren använder. Lika viktigt är tystnaden i språket. Tystnaden är inte den samma om man sitter ensam i sin bil, eller med en sovande medpassagerare till exempel. Detta måste språket kunna förmedla.
Observationen är alltså viktig för skrivandet.
Den är avgörande! Det lärde jag mig som arkitektstudent. Min lärare bad mig att gå ut med ett skissblock och rita av ett träd under tre timmar vilket verkade som en evighet när jag var ung! Men det formade mig att observera och tolka vilket jag kunnat använda mig av i mitt skrivande.
Var det svårt att skriva en sådan personlig bok?
Jag är privat så det var inte givet. Det var en kamp mellan mig personligen och författaren i mig men den senare tog över alltmer. Författaren krävde allt mer av mig, var nyfiken och smidig. Jag var tvungen att hänga med… Böcker är ödet. Jag väljer inte mina böcker – de väljer mig. Njutningen kommer efter att ha klarat av utmaningen och se slutresultatet.
Nu är ni tillbaka i Paris där skrivandet började för er. Hur känns det?
Jag var här mellan 2001 och 2003 och bestämde mig då för att enbart ägna mig åt skrivandet. Det är roligt att komma tillbaka till denna vackra och inspirerade stad och speciellt nu när min bok har blivit översatt till franska.
Efter vår intervju, rusade den populäre författaren vidare till nästa möte. Bland annat till den tysk/franska kulturkanalen Arte där han medverkade i direkt. Jag gick därifrån och funderade över liknelsen mellan de arabiska diktaturerna och militärregeringarna och vår närmaste framtid. Kan skribenter och intellektuella göra någon skillnad i världshistorien?
Kanske inte men vad de kan göra är att beskriva sanningen – även om det är en personlig sanning – och genom gedigen undersökning göra det svårare för härskare att gömma sina handlingar. Därför är friheten att skapa och skriva så viktig för mänsklighetens utveckling.
