Vardagslivets poesi kallas utställningen (11 februari – 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró – en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med poetiska titlar som kittlar fantasin.

Ers majestät, 1967

Moderna Museet visade en retrospektiv av spanjoren för snart tjugo år sedan, men denna utställning på Prins Eugens Waldemarsudde koncentrerar sig på hans sena produktion från och med 1960-talet fram till hans död. Tematiken är tvådelad varav den första uppmärksammar de triviala objekt han samlat och sammanställt (vilka delvis visas upp i montrar) för att bilda sina skulpturer till vilka han ofta skapat poetiska titlar som till exempel: De vackra blondinerna drar till sig fjärilar. Poesin är aldrig långt borta i Mirós konst.

I den andra delen gestaltas hans affischkonst vilken ger uttryck för konstnärens sociala engagemang för frihet och mot förtryck. Genom affischkonsten och grafiken kunde Miró nå en bredare publik vilket var något han eftersträvade för att nå ut med sitt budskap riktat framförallt mot Francoregimens diktatur.

Joan Miró i Ferrà (1893-1983):

född i Barcelona, var en katalansk målare, skulptör och keramiker. 1920 flyttade han till Paris men han fortsatte att resa tillbaka till Katalonien under somrarna. Miró gifte sig 1927 med Pilar på Mallorca och några år sedan föddes deras dotter. Han blev erkänd internationellt som surrealist och nyskapare med barnasinnet intakt, men även som den katalanska stolthetens företrädare. Miró ogillade den konventionella målartekniken som han ansåg vara ett sätt att stödja det ”borgliga samhället” på. Istället deklarerade han att han ”mördade måleriet” genom sitt annorlunda sätt att skapa på.

Mirós fria sinne skiner igenom samtliga skulpturer. De är för det mesta samansättningar av olika saker han hittat: en sko blir en hatt, ett cykelstyre en kropp, ett hjul ett ansikte… Miró var dåtidens kanske mest ekologiske skulptör. Återvinning blev hans märkesvara. Under trettiotalet tillhörde hans skulptur/objekt det surrealistiska universum med konstruktioner i trä och stål. 1940-41 upptäckte han keramik och utvecklade det tillsammans med sin barndomsvän Artigas. Vissa mindre objekt lät han sedan gjuta i brons. 

Figur och fågel, 1971

Skulpterandet kom att ta över målningen alltmer i den andra delen av hans liv. Mellan hans femtionde och nittionde år tillverkade han över 500 skulpturer och 400 keramik föremål. ”Det är i skulpterandet som jag skapar en riktig fantasivärld. Måleriet förblir mera konventionellt”, erkänner katalanen själv. I denna tredimensionella form återskapar Miró inte världen lika mycket som han förtrollar den. Hans överrumplande poesi får mina atomer att explodera av glädje. När han börjar måla skulpturerna, 1967, i starka, primära färger, blir det en sann hymn till livet.

Med samarbetet med Fondation Maeght (i södra Frankrike) som började 1948, blev hans skulpturer monumentala, vissa av dessa pryder platser runt om i världen, varav en kvinnofigur visas på Waldemarsudde. Sedan skapades Fundació Joan Miró, vackert beläget strax utanför Barcelona, vilken har samarbetat med Kristianstads konsthall inför denna utställning.

Under en dryg halvtimmes film kan besökaren följa Mirós kreativa process, med dess oförklarliga, plötsliga, instinktiva och efemära spontaneitet. Jag bevittnar hans nästan rituella spel mellan fantasin och de vardagliga objekten innan de blir till skulpturer med namn som Månfågeln eller Kvinnan med rufsigt hår. Poesin återfinns i dess benämningar.

Dagens gryning, 1967

I butiken på vägen ut blir jag frestad att köpa diverse presenter med Mirómotiv och en rikt illustrerad katalog men, denna gång, nöjer jag mig med minnets gåvor och det är inte dumt det heller.

Anne Edelstam