DANSPIONJÄR.  Jean Börlin satsade mer än allt i dansen och grundade Svenska Baletten 1920. Här presenteras boken om hans fascinerade öde av Benny Holmberg som läst den.

Den dansante dandyn
av Anne Edelstam
Bokförlaget Norlén & Slottner AB 2017

Pojken är graciös i rörelserna, trots sin valpiga tafatthet märkligt initierad i dansens uttrycksmedel
där beröringar i labyrinter av fantasier uttryckta med hans lätta touch bländar. Förmågan att i så unga år ge uttryck för dansens möjligheter visar att tillgängliga konstnärliga kapaciteter ligger infattade i hans gener:

”Sluta med det där tjafset!…Gå ut och lek med dina bröder istället!”
Den kraftfulle sjökaptenens burleska utspel kolliderar med pojkens själ av sirlig  rörlighet utgående från den fjäderlätta tyngd som utgör hans väsen.

En kollision mellan far och son med brutala manlighetsreferenser hos fadern kontra konstnärliga uttryck av känslighet i pojken exponerar en balanspunkt som redan då åskådliggör pojkens väg ut i livet. Han kommer att redovisa en dragning i sitt känsloliv som inte är alldeles enkel att hantera vid den tiden i början av nittonhundratalet.

En senare händelse mellan honom och en annan pojke vid dansskolan i Stockholm där de lekte doktor; orsakade stor reaktion bland respektive föräldrar.

En andra hörnpelare i hans mentala avstamp är modern Davidas flykt bort från sin tillvaro där hon till slut lämnar den lille Jean ensam i broderns vård. Davida, själv kommen av sjömanssläkt replikerar till sin burduse man: ”Låt honom vara! Du är för dum för att förstå dig på hans naturliga begåvning!” Och hon står snart inte ut: ”Jag klarar inte av att bo här på vischan! Bara bönder eller sjömän så långt ögat når!..”.

Hon hade oftat klagat så till sin man sjökaptenen Jean Börling. Hon ville bryta upp. Hon älskade att spela piano: Jean älskar också musik- Det barnet liknar mig! Hon ser på den magre pojken:  ”Vad ska det bli av dig din lille parvel! Du är bara god till att dansa,inte kan det bli någon riktig karl av dig inte!” Sjökaptenen och Davida har fyra söner och hon lämnar sin man och de andra sönerna och flyr med Jean till Stockholm för att snart fly än en gång och då lämna även Jean ensam åt sitt öde.

Det är svensk dans- och kulturhistoria Anne Edelstam hanterar när hon i Den dansante dandyn, tar sig an uppgiften att skriva om sin släkting, hennes gammelfarbror, Jean Börlin född 1893 i Härnösand, som vid en alldeles för tidig bortgång vid 37 års ålder lämnade ett rikt och imponerande konstnärligt avtryck i arv med många internationellt uppmärksammade och hyllade dans- och operaföreställningar i sitt eftermäle.

Jean Börlins framgångar som placerar honom bland världens mest framstående balettdansörer och koreografer där han grundlade sin professionalitet vid studier hos den världsberömde Michael Fokin.

Det började med att den svenske operaregissören Harald André hade sett den omtalade ryska baletten i Paris och upplevt Fokins koreografier. Genom styrelsen på Operan i Stockholm fick han tillåtelse att söka engagera Fokin till Stockholm, ett särskilt lämpligt ärende vid just den tidpunkten eftersom denne Fokin precis hamnat i bråk på Parisoperan.

Den 15 februari 1913 anlände Fokin till Stockholm, Det blev uppställning bland dansarna och uttagning och Fokin valde bland andra ut Jean Börlin. Detta var början på Jeans internationella karriär och framgångar. Jean skriver i sin dagbok:

”Träningen med Fokin är så olik det konventionella rörelsemönstret jag är van vid med accent i
benen och stum torso. Den Fokinska skolan är en avslipningsskola. Den syftar till att få fram långa
svepande linjer, att ge lugna mjuka övergångar från den ena dansattityden till den andra. Den är
också dynamisk. Rörelsen kommer inifrån och går utåt. Fokin vill att vi ska dansa med hela
kroppen. Med rörelse i midjan. Allt ska dansas med känsla och uttryck och inlevelse..”

Fokin var entusiastisk över den unge Börlin:
”Vilken eld i denna unga kropp! Vilket temparament! En extas! Ett fanatiskt offer av kroppen åt smärtan för att kunna ge höjden av koreografiskt uttryck!”

Grundarbetet med den ursprungliga slipningen av den exceptionelle talangen gjordes av hans första danslärare Gunhild Rosén på Stockholmsoperan som gav de elementära grunderna i ett rustikt vardagsslit på dansgolvet: ”Se så, plié, upp på tå, plié, ronds de jambes!”

Ett av hans mest uppmärksammade konstnärliga projekt låg i att han var med och startade Svenska Baletten i Paris tillsammans med mentorn och också partnern Rolf de Maré mellan 1920-1925 Det är i mötet mellan Jacques Hébertot, Rolf de Maré och Jean Börlin som idén om Den Svenska baletten föds.  Det är den Ryska Baletten i Paris som är förebild men den svenska söker skapa ett eget uttryck och egen karaktär i uppsättningarna vilket man oftast lyckas med där bland annat det regelgenombrytande och spektakulära får stor plats. I många mer eller mindre brokiga och nydanande uppslag till föreställningar på Théâtre des Champs Elysées men också under världsturnéer gavs flera kända franska konstnärer utrymme till exponeringar som till exempel Jean Cocteau, Fernand Léger och Giorgio de Chirico.
Under en omtumlande snabb och hektisk utveckling av Den Svenska Baletten görs krävande uppsättningar på löpande band vilka oavbrutet väcker den franska och den internationella Opera- och balettpubliken och kritikerkårens beundran. Tilltaget att åka hem till Sverige och brandskatta Operan på talanger blir inte populärt i hemlandet men bidrar till internationella karriärer för flera svenska dansare. Arbete blir alltmer krävande och Jean Börlin upptäcker snart en tjänlig och tillgiven arbetskamrat i kokainet som kommer att bli en av orsakerna till hans alltför tidiga död.

Berättelsen får sin egentliga och känslomässiga start när Jeans mor helt oförhappandes och av för den lille grabben fullständigt obegriplig anledning lämnar honom ensam hos hennes bror.Dessa första mentala törnar i livet ger honom i all sin grymhet en envis hårdhet och kraft i koncentrationen att arbeta sig in mot sin kropps uttrycksmöjligheter och ge allt i dansen.

Anne Edelstams förmåga att ladda det exklusiva som topp med det trivila som resonansbotten ger skildringen djup och tyngd där vardag och outsäglig sorg ställs mot stor skön konst och exceptionell framgång i en tilldragande dekokt. Också hennes handhavande med Jeans längtan till dansens uttryck och hans totala uppgående i sin konst är skildrat nära och initierat inte bara i direkt spänning och händelseutveckling utan också med en inkännande inblick i en excellent dansares konstnärliga vånda. Kraven och arbetsmoralen är välkänt hög bland elitdansare och slutet för Jean Börlin med det alltmer dominerade kokainet beskriver en risk som föreligger för en känslig själ i det totala engagemanget i den extremt krävande konstarten.