Ulrika Peppler är fascinerad av konstvärlden och framförallt av orientalisk konst. Hon har vågat lämna den trygga tillvaron på Unesco för ett nytt äventyr – inom konstvärlden.
La galerie documents 15:
Ligger i den franska huvudstadens gamla konstnärskvarter Saint Germain, ett stenkast från Café de Flore och Lipp där Sartre och Simone de Beauvoir träffade andra författare och diskuterade nätterna igenom.
Det passar ovanligt bra för denna vernissage med marockanen Mahi Binebine är även en känd författare. Hans glada, lite runda ansikte med det breda leendet, kontrasterar skarpt med hans tavlor vars uttryckslösa människor verkar bära ångestfyllda masker.
Det lilla galleriet är överfyllt och människomassan flockas ute på trottoaren trots höstkylan som börjat bita sig fast. ”Han är en känd konstnär speciellt bland den marockanska eliten” viskar Ulrika förtroligt till mig. Men han måste var känd även i Frankrike förstår jag när jag ser en senator fladdra förbi bland de inbjudna gästerna. Mahi, efter att bott både i Paris och New York, är utställd internationellt, även på så väletablerade museer som Guggenheim.
Ulrika berättar att efter år som anställd på Unesco ville hon förverkliga sina drömmar. ”Det var 2009 på en konstmässa i Venedig mitt intresse för konst från arabvärlden väcktes” erkände hon. I januari 2012 sade hon upp sig från sitt arbete och började leta efter ett galleri i Paris tills hon hittade detta där hon har blivit delägare sedan juni 2013. ”Vi har specialiserat oss på tryck” förklarar Ulrika.
Men denna utställning är mer än tryck, det är kollage och några skulpturer finns också utställda. Vem är då denne förste utställde konstnär – människan bakom dessa oroväckande men oerhört starka ”masker”?
Allkonstnären Mahi Binebine:
Mahi Binebine framför en av hans skulpturer
Talar jag till författaren, målaren, skulptören, äventyraren, humanisten? undrade jag tyst där jag stod framför Mahi. Med glimten i ögat förklarade han glatt när jag frågade honom om den röda färgklicken mitt i de annars så beigea figurerna ”det råkade ligga lite rödfärg och skräpa så jag använde mig av den!”. Min intervju skulle inte bli det lättaste förstod jag med ens och bestämde mig för att komma tillbaka i lugn och ro en annan dag när det inte var vernissagekväll.
Men till min förvåning kallade han tillbaka mig och överlämnade ett signerat exemplar av en nyutgiven, tjock och väldokumenterad bok om hans liv och verk (förlag Art Point, Philippe Rey) med bidrag av ett femtontal författare.
Boken är dedicerad till konstnärens äldre bror, Aziz, ”vars öde har inspirerat mitt verk”.
Fadern arbetade nära kung Hassan II – den nuvarande kungens far – och den äldste sonen försökte störta denne i en misslyckad kupp. Han blev tillfångatagen och kastad i det fruktade fängelset för politiska fångar. Där satt han i 18 år. Det måste ha starkt påverkat den mycket yngre och känslige Mahi för enligt brodern ”har jag kommit ut ur fängelsehålan men Mahi är fortfarande kvar där…”
Skulpturerna är mindre ångestfyllda men lika genomträngande. Masker ter sig annorlunda när de är skulpterade. Men de är lika vackra om inte ännu mera genomträngande än de vaxbestrukna tavlorna. Mahi förmedlar människans resistens mot den yttre hårda och grymma verkligheten.
En litterär målare:
En av Mahis tavlor
Mahi Binedine tillhör en sällsynt kategori människor: en författande målare. Sällsynta därför att, efter Strindberg, kan de räknas på fingrarna. Flera målare har provat sig på att skriva men då mest kring sina egna verk: Kandinsky, Barnett Newman, Mark Rothko och Jean Dubuffet.
Binebine arbetar med penseln, använder sig av vax, tränger in i materian när han gör sina teckningar, binder ihop och blandar silhuetter, strör ut magiska pigment och efter dagens arbete åker han hem till Marrakech – flera kilometer därifrån – och börjar sitt skrivararbete.
Mahi har skrivit romaner översatta till flera språk varav en har blivit filmatiserad och är aktuell på filmfestivaler. Hans romaner är även de baserade på humanitära katastrofer: båtfolket, misären i Marockos slum, regimens förtryck, terrorismen som följd av fattigdomen…
”Att måla är en lättnad jämförelse med att författa en bok” erkände han för mig. Om romanerna är lika ångestfyllda som tavlorna, förstår jag innerligt väl vad han talar om. Men är inte det just vad konsten är till för? Med konstnärens känslighet och kunnighet få upp ögonen på ovetande eller oberörda medmänniskor så att vi reagerar?
Det har Mahi i så fall lyckats med. Tack Mahi och tack Ulrika Peppler som förmedlar dessa underbara konstnärer till den svårflirtade parisiska publiken.
Anne Edelstam, text och bilder 
