Varietéartisten som tog Paris med storm erkänns genom att göra sin entré på det anrika Panthéon den 30 november. Men det är som motståndskvinna och antirasistisk aktivist hon blir uppmärksammad denna gång.

Vad som är mindre känt är att Joséphine Baker (1906 – 1975) började sin franska karriär på Théâtre des Champs-Élysées under Rolf de Maré. Den Svenska Baletten hade precis upplösts och ersättes snabbt av denna amerikanska varietéartist som framträdde i sin numera legendariske banankjol.

Efter att ha upplevt en svår barndom i USA och två misslyckade äktenskap var hon redo för ett nytt liv när hon steg av tåget i Paris. Varietéartisten, sångerskan, dansösen och sedermera skådespelerskan blev snabbt en av parisarnas favoritartist. 

Joséphine Baker blev fransk medborgare 1937 tack vare sin franske make. Efter några misslyckade återresor till USA där hon fortfarande betraktades som en ”negress” bestämde hon sig för att stanna i Frankrike. Hon gifte sig fyra gånger men fick inga barn. I stället adopterade hon tolv barn ifrån olika delar av världen – hon kallade dem för ”regnbågsfamiljen” och de var en del i hennes idé att samla alla slags barn från diverse etniska och kulturella bakgrunder under ett och samma tak i sin kamp mot rasism.

Under Andra Världskriget gjorde hon sig känd för att lätt kunna infiltrera fiendelinjerna tack vare sin välkända karriär. Med fara för sitt liv, spionerade hon och smugglade ut hemliga dokument i sin bh åt Fria Frankrike. I sina partiturer skrev hon uppgifter med osynligt bläck vilka sedan skickades till London. Hon reste runt i världen: till Lissabon – ett spionnäste – Spanien, Syrien, Algeriet och Marocko bland annat. Överallt blev hon inbjuden. ”Det är så praktiskt att vara Joséphine Baker, vart jag än kommer, badar jag i evenemang jag förväntas gå på”, sa hon. Hon lyssnade, flirtade med viktiga män, och noterade sedan allt av värde för motståndsrörelsen hon hört under kvällarna. Täckmanteln fungerade utmärkt. Efter kriget tilldelas hon Hederslegionen för sina insatser.

President Macron – för att ytterligare hedra denna exceptionella kvinna samt för att visa sin anti-rasistiska ställning – förevigar nu Joséphine Baker. Den 30 november 2021 kommer hennes namn graveras i Panthéon – detta mausoleum där landets främsta män jämsides med fem kvinnor vilar.

Anne Edelstam, Paris    

Vi har blivit så vana vid att associera islamism med våld och terror men det finns en helt annan aspekt på islam. Detta arv har inget att göra med svarta slöjor och dolda kvinnoansikten. Tvärtom innebär det hantverk av högsta klass. Det islamiska konstarvet är återigen på modet och visas upp i Paris, på Musée des Arts Décoratifs. 

Aktuella juvelerare som egyptiskan Azza Fahmy har bidragit till att sprida uppskattning om islamiska smycken av hög kvalitet. Hennes smycken finns att köpa internationellt och är väldigt uppskattade. Annars är silversmyckena beduinerna bär de mest kända. Stammarna har olika etniska kläder och smycken beroende på ursprung och socialt status. Tvärtom vad gemene man ofta tror är Mellersta Österns kvinnor koketta och tycker om att visa upp sig. De svarta heltäckande kläderna är en ”nymodighet” utspridd genom den wahhibitiska sekten från Saudi Arabien men är främmande i de traditionella klädedräkterna och utsmyckningarna.

Det anrika franska modehuset Cartier lät sig också inspireras av de vackra islamiska konstföremålen för att skapa sina ”islamiska” kollektioner. 500 objekt från 1900-talet fram till samtiden visas i denna exceptionella utställning. Fransmännen är experter på scenografi och denna utställning är inget undantag. Det är framförallt en blandning av konstverk från det forna Persien samt Indien som har inspirerat Cartier. Filmer där det invecklade och intrikata arbetet med att skapa ett smycke från början till slut gör att jag uppskattade än mer de utställda klenoderna. Det är fascinerande att se hur hantverk blir till.

De franska juvelerarna lärde sig av de antika persiska och indiska objekten de såg vissa av vilka visas på museet. Det blev början på ett nytt sätt att designa smycken och andra hantverk på. Utvecklingen ledde till vad vi numera kallar för art déco, en förkortning av franskans ”arts décoratifs”, eller den dekorativa konsten. Uppkomsten var en reaktion mot bland annat Bauhausskolans förenkling och massproduktion. Orientaliska mönster och gamla böcker inspirerade också juvelerarna. Det syns väl på smyckena som är utställda på museet: med sina symmetriska mönster och stenar i starka färger. Hela utställningen utstrålar lyx, glamour, livsglädje, tro på framtiden och på teknikens under.

Men för mig representerar utställningen även de broar konstnärer skapar över skilda kulturer och vikten av att lära sig och inspireras av varandras traditioner. Mitt hopp ligger därför i vår alltmer globala värld där människor kan röra sig över gränserna och ta tillvara vad vi har att ge varandra.

Vill ni lära er mera om det orientaliska kulturarvet så missa inte denna fina utställning!

Anne Edelstam

Cartier et les arts de l’Islam – aux sources de la modernité

Musée des Arts Décoratifs, Paris

21 oktober 2021 – 20 februari 2022

Jean-Michel Othoniel, känd i Paris för sitt verk vid uppgången av T-banan Palais-Royal, leder oss nu in i Narcissus värld. På Petit Palais, i Paris, visas sedan hösten 2021, 70 skulpturer.

Förväntansfullt steg jag upp för den glasbelagda trappen till Petit Palais. Jean-Michel Othoniel har använt sig av indiskt azurskiftande glas, likt himlen, upplyst av solen, i likhet med den guldfärgade ingången till detta anrika palats omgjort till museum. Representerar det ingången från en värld till en annan, från verkligheten till sagans värld, från denna värld till nästa? Man kan tolka det på flera sätt – en sak är dock säkert: det är magiskt!

Denna soliga höstdag passade jag på att börja med att ta en kaffe i museets trädgård där 26 skulpturer är antingen upphängda i träden, likt pärlhalsband skimrande i solljuset, finurligt gömda i trädgården eller placerade i marmorgångarna. Narcissus teorem gör sig påmind. Besökaren kan inte undgå sin egen spegelbild. Det är onekligen passande för vår tid, när hela mänskligheten mäter sin självaktning i ”selfies” vars bilder sedan läggs ut på nätets sidor för allmän beskådning. Othoniel är vän av sin tid med sina spegelskulpturer.

Efter att ha gått nerför den vackert smidda trappan inne i museet och tittat upp på hans enorma glaskrona i olika färger, steg jag in i en mörk grotta. Det var kontrasternas rike. Denna avdelning fann jag mera spännande.

Konstnären visar här på resultatet av sitt samarbete med en mexikansk vetenskapsman, Aubin Arroyo. Matematikerns ”vilda knutar” påminner konstnären om sina egna glaskulor. Den enes vetenskapliga resultat blir den andres konstverk. Dessa visar också på människans otroliga komplexitet med en oändlig möjlighet till olika konstellationer. Vi är lika men ändå så olika. Och det är där som det vackra och det mystiska visar sig. Othoniels glasspeglar likväl som matematikerns knutar pekar på den kosmiska oändligheten. Narcissus mytologi får därmed också en annan innebörd, mindre självfixerad. Låt oss i stället för en osund navelskådning, förundras över livets magik.

Konst är en reflektion över vår mänsklighet samtidigt som den reflekterar människans oändliga kreativa förmåga. Från glaskonst till matematiska formler är steget kanske inte så långt i alla fall. Eller vad tror ni?

Anne Edelstam

Le Théorème de Narcisse

Petit Palais, Paris

28 september 2021 – 2 januari 2022