Longing – Längtan – kallas denna vävutställning på Svenska Institutet i Paris

Côme Touvay

Dessa vävda trådar kan liknas med korsade vägar. De sammanflätas i vävstolens och kreatörernas fantasier men också genom människors öden och möten.

Pandemiåren med få möten och mycket egentid har fått oss att tänka på vikten av mänskliga kontakter, utbyten av erfarenheter, generationsblandningar och korsade väger som uteblivit.

När vi äntligen trodde att vi skulle kunna leva normalt igen så startade invasionen av Ukraina och återigen fick vi uppleva nya möten. Möten med människor på flykt, med utsatta barn och kvinnor, men också internationella möten nationer emellan till följd av en enastående västerländsk solidaritetsvåg. Våra liv är sammanvävda, tätt, tätt. Det individualistiska livet vilket har härjat och härjar fortfarande kanske äntligen börjar ge vika för en mer medberoende och empatisk tillvaro? I krissituationer förstår människan hur utsatt hon är ensam och att vi alla behöver varandra.

Kristina Müntzing

Västvärldens demokratiska samhällen är uppbyggda på Biblens moralkod – vare sig man är troende eller ej så är det en del av vårt kulturarv: ”Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.” (Romarbrevet 12: 4-6. NuBibeln).

Gobelängerna som visas på svenska institutet i Paris beskriver delvis det sammanvävda samhället. Curatorn Marcia Harvey Isaksson (även grundare och direktör till galleriet Fiberspace i Stockholm) guidade mig runt. De sex utställda, internationella konstnärerna, träffas genom textilierna och talar både till varandra och till besökarna. Gobelänger har använts i tusentals år för att berätta om viktiga händelser eller om religiös tillhörighet. Nu är det dags att återknyta med den traditionen men på ett helt nytt sätt.

Mark Corfield-Moore

Svenskorna, Kristina Müntzing och Emilie Röndahl samt svensk/chilenskan Mariana Silva Varela använder sig av olika mönster och teknik. Kristina Müntzing har använt sig av gamla fotografier vilka hon har återskapat genom sina verk. Emilie Rondahl tillämpar tvärtom den traditionella ryatekniken och låter trådarna hänga i långa klasar. Varelas vävnader påminner om urindianernas mönster. Kanske söker hon sitt ursprung genom konsten?

Amerikanskan Julia Blands vävnader är kanske de mest nyandliga – de påminner om Hilma av Klints målningar med planeter och cirklar. De olika symbolerna nystas ihop till en sammanhängande och vacker enhet. Mark Corfield-Moore är född i Bangkok,Thailand, och hans ursprungsland är tydligt i hans textilier trots att han är bosatt och verksam i London. Côme Touvay är den ende franske utställaren. Hans verk finns både inomhus och utomhus och kan ses från båda hållen och även utanför institutets grindar för de är gigantiska! Upphängda likt troféer – inspirerade av polynesisk animism – på palatsets balustrader. 

Samtliga konstnärer använder sig av olika material, allt från syntetiskt, till garn och presenttråd för att nämna några.

Julia Bland

Livet går som bekant i cirklar och det är roligt att våra morföräldrars traditioner förs vidare och moderniseras genom den nya generationens textilkonstnärer. Att de uppmärksammas på svenska institutet i Paris är en bedrift. De är värda all vår uppmärksamhet!

Anne Edelstam

SI. Institut Suédois, Paris

Longing – fils tissés, récits croisés

13 maj 2022 – 14 augusti 2022

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *