I vår visas på Waldemarsudde, i Stockholm, fyra av våra mest kända – men bortglömda – landskapsmålarinnor. Det är ett välkomnande tillskott i ett annars mansdominerande landskap. Med över ett hundra verk får vi bekanta oss med dessa konstnärinnor.

I galleriets första sal möts de fyra konstnärinnorna – nämligen: Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig och Charlotte Wahlström. Intressanta penseldrag, motivval och inflytanden av konstnärer som Gauguin, van Gogh och Matisse syns redan i detta rum.

Perioden från 1890 – 1920, utställningen koncentrerat sig på, var en intressant sådan. Det svenska landskapsmåleriet var blomstrande och mångfacetterat. Konstnärinnorna blev kända och uppskattade både nationellt som internationellt, men har sedan dess fallit i glömska. Denna utställning ger dem en chans att återuppstå. Frågan är om vi fortfarande kan överraskas och dras till denna konstart i vår moderna tid? undrar jag när jag ger mig ut i ett vinterkyligt Stockholm, på väg till Djurgården.

Jag dras direkt till Anna Bobergs (1864 – 1934) målningar från Lofoten, i norra Norge. Det är storslaget, vilt och avlägset. Hon målar de snöbelagda bergen i spännande färger som skiftar från lila, till grönt och rosa. Jag frågar mig själv om det är själva målningarna som attraherar mig eller om det är hennes äventyrskänsla att ge sig i väg till ett sådant avlägset och kargt ställe på jorden. Hon hade staffliet på magen när hon var ute och tecknade. Väl tillbaka i ateljén avslutade hon verken. Hennes tavla ”Norrsken”, i symbolismens anda, gjorde henne berömd även i de fina parissalongerna. Målningen är en hommage till en av den moderna dansens pionjärer, Loïe Fuller, men även till Norden. Vissa verk, är enligt henne själv närmast transcendentala och kan få ”en att höra obefintliga kyrkklockors klang och att se Guds ande sväva över vattnen.” Jag uppskattade även mycket hennes glaskonst.   

I Stora gallerisalen möts Anna Bobergs storslagna verk med Charlotte Wahlströms (1849 – 1924) poetiska landskap. Hon var från Sörmland vilket märks på hennes val av vackert böljande kullar, höhässjor och blomstrande fruktträd. Dessa kontrasterar med hennes nattliga Stockholmsskildringar vilka påminner om vissa av Eugene Janssons verk. Men en av mina favoriter är Ljunghed – naturlyrik i skiftande färger med molnen som tycks flyga över slätten och vilka går nästan ton i ton med ljungen. Hon lyckas fånga stämningen i dessa ödsliga naturskildringar, utan någon mänsklig gestalt. Hennes skicklighet och förmåga att skildra yttre såsom inre känslolägen, uppmärksammades. Wahlström blev känd som en av de främsta landskapsmålarna i sin generation. Trots det så har hon trängts undan av manliga landskapsmålare. Roligt då att hon, tillsammans, med sina kvinnliga kollegor, äntligen dammas av igen!

Ester Almqvists (1869 – 1934) måleri fokuserar på det vardagliga. Hon arbetar med korta penseldrag, med små streck sida vid sida, vilket påminner mig om Van Goghs teknik. Hon är inte ute efter en realistisk naturskildring, utan präglas av den postimpressionistiska stilen. Från mörka och dova färgskalor i sin linda, utvecklade hon senare sin palett till klara gula, röda och blå toner. Under sina resor till Italien och Frankrike mötte hon bland annat Tora Vega Holmström (som ju ställdes ut på Thielska galleriet i Stockholm för inte så länge sedan) och skildrade där stads- och arbetslivet. Hon går från landskap till att skildra människor i arbete i allt större utsträckning, som till exempel i Potatisplockerskorna.

Esters konst är i dialog med Ellen Trotzigs (1878 – 1959) i galleriets bortre rum. Ellen har kallats för Österlens första målarinna. Det var där denna introverta och socialt tillbakadragna kvinna inspirerades mest. Hennes stil styrs av känslorna och inte av att vilja vara naturtrogen. Det är snarare abstrakta och dramatiska bilder. Även hennes människoskildringar liknar sagovärldens mystiska och inåtvända natur full av symbolik. Hennes ovädershimlar och ljusstrålar som tränger igenom tjocka moln med diagonalt målade långa linjer, förstärker idén av en högre andlig eller gudomlig krafts närvaro i naturen. Den panteistiska känslan i Ester Trotzigs verk är väl det som lett till att museet visar, i ett mindre, intilliggande rum, tavlor av teosofer som Hilma af Klint.

Utställningen kompletteras av ett bildspel och en rikt illustrerad publikation. Det är roligt att ännu i dag kunna upptäcka – eller snarare återupptäcka – dessa utmärkta konstnärinnor som har varit begravda alltför länge!

Anne Edelstam

Kvinnliga Pionjärer, Visionära Landskap

Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig, Charlotte Wahlström

Prins Eugenes Waldemarsudde

4 mars – 20 augusti 2023

Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på den frågan. Japanisering har sedan ett par sekler ansetts trendigt bland konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa dess utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska såsom västerländska.

Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta kimonos från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonos, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonos. Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgarna sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonos. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderlek. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.

I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtom från västerländska modedesigners vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor och skavanker. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiska japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om. Däremot använde vi oss av kimonon för att skapa till exempel vår morgonrock. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.

Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonos samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina netsuke. Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.

Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.   

Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonos. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av dem och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska modellerna dyker numera upp i asiatiska kampfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.

Gamla kimonos – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon har inte sagt sitt sista ord utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.  

Anne Edelstam

Quai Branly, Paris

Kimono

22 november 2022 – 28 maj 2023