Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på den frågan. Japanisering har sedan ett par sekler ansetts trendigt bland konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa dess utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska såsom västerländska.
Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta kimonos från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonos, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonos. Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgarna sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonos. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderlek. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.
I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtom från västerländska modedesigners vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor och skavanker. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiska japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om. Däremot använde vi oss av kimonon för att skapa till exempel vår morgonrock. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.
Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonos samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina netsuke. Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.
Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.
Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonos. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av dem och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska modellerna dyker numera upp i asiatiska kampfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.
Gamla kimonos – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon har inte sagt sitt sista ord utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.
Anne Edelstam
Quai Branly, Paris
Kimono
22 november 2022 – 28 maj 2023
