Kulturens huvudstadsinvånare imponeras av de karga nordiska landskapen och våra annorlunda seder och bruk vilka de upptäcker  denna vår genom Albert Edelfelts och Akseli Gallen-Kallelas konstverk.

De senaste åren har skandinavisk konst äntligen börjat sätta sin prägel och intressera de kräsna parisarna. Efter Carl Larsson och Anders Zorn är det nu finnarnas tur med den finlandssvenske konstnären, Albert Edelfelt (1854 – 1905) på Petit Palais och Finlands kanske mest kände konstnär, Akseli Gallen-Kallela (1865 – 1931) på Jaquemart-André.

Edelfelt är samtida med Zorn vilket märks genom hans motiv och penseldrag. De första salarna i utställningen visar flera av hans rörande barnmålningar: barn som leker vid stranden, fiskar eller badar med sina halvnakna vita och taniga små kroppar. Vita, rosa och ljuslila nyanser speglar deras genomskinliga hud som inte har sett solen på många månader. Man nästan ryser vid tanken på det kalla vattnet de vadar ut i. Men Albert Edelfelt lyckas aldrig – till hans stora förtret – måla vattnets skiftningar och nyanser lika skickligt som sin vän och rival Anders Zorn.

Där hans konstfärdighet visar sig är i hans porträttmålningar. Personerna är ofta avporträtterade i naturliga poser. Det mest kända för den parisiska publiken är porträttet av Louis Pasteur i sitt laboratorium. Tavlan – med vetenskapsmannen som precis hade uppfunnit vaccinet mot rabies – är placerad mitt i utställningslokalen. Hans målning av tsarens barn i deras hemmiljö bestående av sammetstyg och lyxig inredning visar på den uppskattning han hade som porträttmålare. Dåtidens japanska inflytande syntes också på några stiliga damporträtt bland bambumöbler och kimonos.

Edelfelt målar inte enbart av eleganta damer och herrar utan även enkla fiskare och sörjande änkor. De återspeglar en svunnen och, för utlänningar, främmande tid. En epok då människorna levde nära naturen och även nära döden. 

Naturskildringarna i slutet av utställningen påminner om Gallen-Kallelas i färgskala och återgivning.

Akseli Gallen-Kallela är en av naturalismens och symbolikens främsta målare. Att det är en annan tidsskildring märks direkt. Hans verk liknar inga andra jag har sett. De är i en kategori för sig trots den jugend-inspirerande tid han lever i och i viss mån även målar likt. Från Edelfelts traditionella måleri slungas man in i en sagovärld där naturen kan visa sig både mystisk och otäck. Där döda går igen, likt vålnader som flickan med blomman – egentligen studien för Sigrid Juselius mausoleum. Ad Astra är en av Kallelas mest kända esoteriska och symboliska målningar. Den imponerar med flickans enorma guldlockar, liknande en skinande sol.

Jag dras ändå mest till hans naturskildringar, framförallt de öde snöbeklädda landskapen och de istäckta sjöarna. Men man kanske måste vara skandinav för att älska denna natur som är så långt i från de blommande impressionisterna fransmännen verkar föredra?

Gallen-Kallelas ateljé i Finland är värt ett besök om man vill fördjupa sig i det finska lite tungrodda och mystiska sinnelaget.

Det är intressant att kunna se dessa båda kända finska konstnärer vilka är så olika men ändå inte. De förenas i naturskildringarna och i det realistiska sättet att måla på även om Kallelas motiv drar åt ett annat håll. Båda fängslar på olika sätt. Båda är väl värda att upptäcka. Båda för oss in i deras världar, så olika dagens.

Anne Edelstam

Albert Edelfelt

Petit Palais, Paris

Lumières de Finlande

10 mars – 10 juli 2022

Gallen-Kallela

Jaquemart-André, Paris

Mythes et Nature

11 mars – 25 juli 2022

Dessa vävda trådar kan liknas med korsade vägar. De sammanflätas i vävstolens och kreatörernas fantasier men också genom människors öden och möten.

Pandemiåren med få möten och mycket egentid har fått oss att tänka på vikten av mänskliga kontakter, utbyten av erfarenheter, generationsblandningar och korsade väger som uteblivit.

När vi äntligen trodde att vi skulle kunna leva normalt igen så startade invasionen av Ukraina och återigen fick vi uppleva nya möten. Möten med människor på flykt, med utsatta barn och kvinnor, men också internationella möten nationer emellan till följd av en enastående västerländsk solidaritetsvåg. Våra liv är sammanvävda, tätt, tätt. Det individualistiska livet vilket har härjat och härjar fortfarande kanske äntligen börjar ge vika för en mer medberoende och empatisk tillvaro? I krissituationer förstår människan hur utsatt hon är ensam och att vi alla behöver varandra.

Västvärldens demokratiska samhällen är uppbyggda på Biblens moralkod – vare sig man är troende eller ej så är det en del av vårt kulturarv: ”Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.” (Romarbrevet 12: 4-6. NuBibeln).

Gobelängerna som visas på svenska institutet i Paris beskriver delvis det sammanvävda samhället. Curatorn Marcia Harvey Isaksson (även grundare och direktör till galleriet Fiberspace i Stockholm) guidade mig runt. De sex utställda, internationella konstnärerna, träffas genom textilierna och talar både till varandra och till besökarna. Gobelänger har använts i tusentals år för att berätta om viktiga händelser eller om religiös tillhörighet. Nu är det dags att återknyta med den traditionen men på ett helt nytt sätt.

Svenskorna, Kristina Müntzing och Emilie Röndahl samt svensk/chilenskan Mariana Silva Varela använder sig av olika mönster och teknik. Kristina Müntzing har använt sig av gamla fotografier vilka hon har återskapat genom sina verk. Emilie Rondahl tillämpar tvärtom den traditionella ryatekniken och låter trådarna hänga i långa klasar. Varelas vävnader påminner om urindianernas mönster. Kanske söker hon sitt ursprung genom konsten?

Amerikanskan Julia Blands vävnader är kanske de mest nyandliga – de påminner om Hilma av Klints målningar med planeter och cirklar. De olika symbolerna nystas ihop till en sammanhängande och vacker enhet. Mark Corfield-Moore är född i Bangkok,Thailand, och hans ursprungsland är tydligt i hans textilier trots att han är bosatt och verksam i London. Côme Touvay är den ende franske utställaren. Hans verk finns både inomhus och utomhus och kan ses från båda hållen och även utanför institutets grindar för de är gigantiska! Upphängda likt troféer – inspirerade av polynesisk animism – på palatsets balustrader. 

Samtliga konstnärer använder sig av olika material, allt från syntetiskt, till garn och presenttråd för att nämna några.

Livet går som bekant i cirklar och det är roligt att våra morföräldrars traditioner förs vidare och moderniseras genom den nya generationens textilkonstnärer. Att de uppmärksammas på svenska institutet i Paris är en bedrift. De är värda all vår uppmärksamhet!

Anne Edelstam

SI. Institut Suédois, Paris

Longing – fils tissés, récits croisés

13 maj 2022 – 14 augusti 2022

Det tycks franska kardiologer tro och skriver ut gratis museumbesök på recept. 

Flera oroliga år i följd har gjort fransmännen till ett ångestladdat folk. Terrorattentat, gula västar demonstrationer med våldsamheter i dess följd, korona-epidemin och nu, som kronan på verket, ukrainakriget.

Prishöjningar på bensin och råvaror påverkar inte enbart de fattigaste utan även den breda medelklassen alltmer. Klimatpåverkan med torka och värmeböljor har blivit vanligare.

Ja, enbart av att tänka på allt detta, kan nog vem som helst få ångest. Hjärtproblem är ett uttryck av denna stress. Vad kan då läkarna göra för att hjälpa sina patienter att må bättre, utöver medicinska ingrepp?

Jo, de har upptäckt att vissa konstverk gör underverk! Alltså anordnas det speciellt guidade turer med utvalda lugnande verk som Monets kända näckrosor. Framför dessa kan patienterna inhämta livskraft och ångestdämpande endorfiner. Vetenskapliga mätningar har gjorts vilka påvisar den positiva inverkan.

Så recepten med gratis museumbiljetter lär fortsätta till allas glädje.

Anne Edelstam