Louis Vuitton museum i Paris firar den ungerske abstrakta konstnärens hundraårsjubileum med en megautställning.

Simon Hantaï lyckades ta sig ut ur Ungern med sin unga fru med det sista tåget som lämnade landet. Sedan stängdes det för omvärlden i och med kommunismens hårda grepp om landet och dess yttrandefrihet.

Paret tog sig in i Frankrike via Italien. Där Hantaï fritt kunde utöva sitt konstnärskap.

Utställningen koncentrerar sig – med sina 130 gigantiska verk – på perioden mellan 1960 och 2004. 

Det är värt att ta sig till museet, lite utanför stadsstjärnan i Boulogne skogen, enbart för att uppleva Frank Gehrys glasarkitektur som i sig är likt ett konstverk.

Besökaren får först bekanta sig med Hantaïs unika sätt att vika sina dukar i ett rutmönster på vilka han sedan målade varje ruta i ett originellt pussel. När han sedan vecklade ut dukarna uppenbarade sig målningarna, likt ett lapptäcke, med omålade ”ramar” runt varje färgyta. Det var först på övre våningen hans teknik visades , i en utmärkt dokumentärfilm, och hans metod förklarades.

Resultaten av hans sätt att måla är häpnadsväckande. De abstrakta tavlorna är inspirerade av Jackson Pollock och Henri Mattisse (med sina utklipp). Det är i le Musée de l’Homme, Hantaï kallade sitt Louvre, han fick inspirationen till tavlan ”mumien”, en av de första verken på utställningen. Han observerade de skrynkliga tygbitarna runt mumien vilka ledde till att han senare utvecklade sin vikningsteknik.

Hantaï hade även en surrealistisk period då han bland annat skrev långa texter på sina tavlor. Det är svårlästa filosofiska- och bibeltexter, skrivna med en driven hand. Det var hans ”andliga” epok. Den är olik nästa serien – kallad Catamurons – där ett tjugotal vikta verk fyller väggarna likt optiska svart/vita illusioner.   

Konstnären intresserade sig även för det lilla – nämligen våra celler – i serien Panses. Åtta sådana monokrom i stora format visas i blå/grå färgskala på mörk orange bakgrund. Sedan flyttade Hantaï ut från Paris till en ateljé i närheten av en skog. Hans verk blev om möjligt då ännu större med ett intrikat vikningssystem med trådar som höll dukarna på plats tills han lossade dem – efter att ha målat på dem. Det gjorde han genom att krypa in under duken och sedan veckla ut konstverket. Detta kräver naturligtvis stora ytor och även ett tekniskt kunnande. Vissa tavlor låter den vita ytan dominera.

Hantaï provade även på glaskonst samt samarbetade med andra konstnärer som den betydligt yngre Daniel Buren. 2004 gjorde han sina sista verk: digitala filer, med datorns hjälp. Han efterlämnade ett intressant och spännande arbete värt att upptäcka och utforska. Louis Vuittons ljusa museum passar utmärkt för detta monumentala konstnärsskap med sina stora salar. Utställningen pågår hela sommaren för den konstintresserades som har sina väger förbi Paris.

Anne Edelstam

Simon Hantaï

L’Exposition du Centenaire

Fondation Louis Vuitton

18 maj – 29 augusti 2022

Kulturens huvudstadsinvånare imponeras av de karga nordiska landskapen och våra annorlunda seder och bruk vilka de upptäcker  denna vår genom Albert Edelfelts och Akseli Gallen-Kallelas konstverk.

De senaste åren har skandinavisk konst äntligen börjat sätta sin prägel och intressera de kräsna parisarna. Efter Carl Larsson och Anders Zorn är det nu finnarnas tur med den finlandssvenske konstnären, Albert Edelfelt (1854 – 1905) på Petit Palais och Finlands kanske mest kände konstnär, Akseli Gallen-Kallela (1865 – 1931) på Jaquemart-André.

Edelfelt är samtida med Zorn vilket märks genom hans motiv och penseldrag. De första salarna i utställningen visar flera av hans rörande barnmålningar: barn som leker vid stranden, fiskar eller badar med sina halvnakna vita och taniga små kroppar. Vita, rosa och ljuslila nyanser speglar deras genomskinliga hud som inte har sett solen på många månader. Man nästan ryser vid tanken på det kalla vattnet de vadar ut i. Men Albert Edelfelt lyckas aldrig – till hans stora förtret – måla vattnets skiftningar och nyanser lika skickligt som sin vän och rival Anders Zorn.

Där hans konstfärdighet visar sig är i hans porträttmålningar. Personerna är ofta avporträtterade i naturliga poser. Det mest kända för den parisiska publiken är porträttet av Louis Pasteur i sitt laboratorium. Tavlan – med vetenskapsmannen som precis hade uppfunnit vaccinet mot rabies – är placerad mitt i utställningslokalen. Hans målning av tsarens barn i deras hemmiljö bestående av sammetstyg och lyxig inredning visar på den uppskattning han hade som porträttmålare. Dåtidens japanska inflytande syntes också på några stiliga damporträtt bland bambumöbler och kimonos.

Edelfelt målar inte enbart av eleganta damer och herrar utan även enkla fiskare och sörjande änkor. De återspeglar en svunnen och, för utlänningar, främmande tid. En epok då människorna levde nära naturen och även nära döden. 

Naturskildringarna i slutet av utställningen påminner om Gallen-Kallelas i färgskala och återgivning.

Akseli Gallen-Kallela är en av naturalismens och symbolikens främsta målare. Att det är en annan tidsskildring märks direkt. Hans verk liknar inga andra jag har sett. De är i en kategori för sig trots den jugend-inspirerande tid han lever i och i viss mån även målar likt. Från Edelfelts traditionella måleri slungas man in i en sagovärld där naturen kan visa sig både mystisk och otäck. Där döda går igen, likt vålnader som flickan med blomman – egentligen studien för Sigrid Juselius mausoleum. Ad Astra är en av Kallelas mest kända esoteriska och symboliska målningar. Den imponerar med flickans enorma guldlockar, liknande en skinande sol.

Jag dras ändå mest till hans naturskildringar, framförallt de öde snöbeklädda landskapen och de istäckta sjöarna. Men man kanske måste vara skandinav för att älska denna natur som är så långt i från de blommande impressionisterna fransmännen verkar föredra?

Gallen-Kallelas ateljé i Finland är värt ett besök om man vill fördjupa sig i det finska lite tungrodda och mystiska sinnelaget.

Det är intressant att kunna se dessa båda kända finska konstnärer vilka är så olika men ändå inte. De förenas i naturskildringarna och i det realistiska sättet att måla på även om Kallelas motiv drar åt ett annat håll. Båda fängslar på olika sätt. Båda är väl värda att upptäcka. Båda för oss in i deras världar, så olika dagens.

Anne Edelstam

Albert Edelfelt

Petit Palais, Paris

Lumières de Finlande

10 mars – 10 juli 2022

Gallen-Kallela

Jaquemart-André, Paris

Mythes et Nature

11 mars – 25 juli 2022

Dessa vävda trådar kan liknas med korsade vägar. De sammanflätas i vävstolens och kreatörernas fantasier men också genom människors öden och möten.

Pandemiåren med få möten och mycket egentid har fått oss att tänka på vikten av mänskliga kontakter, utbyten av erfarenheter, generationsblandningar och korsade väger som uteblivit.

När vi äntligen trodde att vi skulle kunna leva normalt igen så startade invasionen av Ukraina och återigen fick vi uppleva nya möten. Möten med människor på flykt, med utsatta barn och kvinnor, men också internationella möten nationer emellan till följd av en enastående västerländsk solidaritetsvåg. Våra liv är sammanvävda, tätt, tätt. Det individualistiska livet vilket har härjat och härjar fortfarande kanske äntligen börjar ge vika för en mer medberoende och empatisk tillvaro? I krissituationer förstår människan hur utsatt hon är ensam och att vi alla behöver varandra.

Västvärldens demokratiska samhällen är uppbyggda på Biblens moralkod – vare sig man är troende eller ej så är det en del av vårt kulturarv: ”Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.” (Romarbrevet 12: 4-6. NuBibeln).

Gobelängerna som visas på svenska institutet i Paris beskriver delvis det sammanvävda samhället. Curatorn Marcia Harvey Isaksson (även grundare och direktör till galleriet Fiberspace i Stockholm) guidade mig runt. De sex utställda, internationella konstnärerna, träffas genom textilierna och talar både till varandra och till besökarna. Gobelänger har använts i tusentals år för att berätta om viktiga händelser eller om religiös tillhörighet. Nu är det dags att återknyta med den traditionen men på ett helt nytt sätt.

Svenskorna, Kristina Müntzing och Emilie Röndahl samt svensk/chilenskan Mariana Silva Varela använder sig av olika mönster och teknik. Kristina Müntzing har använt sig av gamla fotografier vilka hon har återskapat genom sina verk. Emilie Rondahl tillämpar tvärtom den traditionella ryatekniken och låter trådarna hänga i långa klasar. Varelas vävnader påminner om urindianernas mönster. Kanske söker hon sitt ursprung genom konsten?

Amerikanskan Julia Blands vävnader är kanske de mest nyandliga – de påminner om Hilma av Klints målningar med planeter och cirklar. De olika symbolerna nystas ihop till en sammanhängande och vacker enhet. Mark Corfield-Moore är född i Bangkok,Thailand, och hans ursprungsland är tydligt i hans textilier trots att han är bosatt och verksam i London. Côme Touvay är den ende franske utställaren. Hans verk finns både inomhus och utomhus och kan ses från båda hållen och även utanför institutets grindar för de är gigantiska! Upphängda likt troféer – inspirerade av polynesisk animism – på palatsets balustrader. 

Samtliga konstnärer använder sig av olika material, allt från syntetiskt, till garn och presenttråd för att nämna några.

Livet går som bekant i cirklar och det är roligt att våra morföräldrars traditioner förs vidare och moderniseras genom den nya generationens textilkonstnärer. Att de uppmärksammas på svenska institutet i Paris är en bedrift. De är värda all vår uppmärksamhet!

Anne Edelstam

SI. Institut Suédois, Paris

Longing – fils tissés, récits croisés

13 maj 2022 – 14 augusti 2022

Det tycks franska kardiologer tro och skriver ut gratis museumbesök på recept. 

Flera oroliga år i följd har gjort fransmännen till ett ångestladdat folk. Terrorattentat, gula västar demonstrationer med våldsamheter i dess följd, korona-epidemin och nu, som kronan på verket, ukrainakriget.

Prishöjningar på bensin och råvaror påverkar inte enbart de fattigaste utan även den breda medelklassen alltmer. Klimatpåverkan med torka och värmeböljor har blivit vanligare.

Ja, enbart av att tänka på allt detta, kan nog vem som helst få ångest. Hjärtproblem är ett uttryck av denna stress. Vad kan då läkarna göra för att hjälpa sina patienter att må bättre, utöver medicinska ingrepp?

Jo, de har upptäckt att vissa konstverk gör underverk! Alltså anordnas det speciellt guidade turer med utvalda lugnande verk som Monets kända näckrosor. Framför dessa kan patienterna inhämta livskraft och ångestdämpande endorfiner. Vetenskapliga mätningar har gjorts vilka påvisar den positiva inverkan.

Så recepten med gratis museumbiljetter lär fortsätta till allas glädje.

Anne Edelstam

Vad har svenskarna för relation till Ukraina? Förutom att de flesta av oss förfasas över att ett fredligt land blivit attackerat utan minsta provokation, har vi flera band till detta land än vi kanske anar.

Söndagen den 13 mars, ordnade Svenska Sofiaförsamlingen i Paris en konsert till förmån för Ukraina. Den fortfarande hotade kyrkan var knökfull inför detta event. Extra stolar fick tas in och fyllde upp mittgången. En salig blandning av nationaliteter och åldrar satt som tysta ljus när de första tonerna ljöd. Men en sak hade vi alla gemensamt: förfäran över vad som händer oskyldiga människor på flykt.

För ett par år sedan fylldes kyrkan med afghanska unga män som fått lära sig svenska i Sverige men som när de blivit myndiga inte längre fick vara kvar i landet. Nu öppnar parisarna och svenskarna sina hjärtan till förmån av andra, lika nödställda flyktingar. Många kvinnor och barn.

Kvällen började med den alltid så energiske och duktiga musikern, körledaren och orgelspelaren, Björn Åkerhage, som spelade den Ukrainska Nationalsången på kyrkans fina orgel. Kvällen fortskred med kören; pianisten Daniel Propper; trombonisten, Thobias Nilsson; Anna Rosset; Joel Andersson och solisten Harald Marlot. Inte många ögon var torra under kvällen. Men det var den ypperliga sångerskan, Sofia Nilsson, som introducerade historik och sång från Gammelsvenskbyn i Ukraina, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt!

Hon berättade för en hänförd publik om hur hennes morföräldrar, svenskättlingar från Gammalsvenskbyn i södra Ukraina, kommit till Sverige 1929. Enligt Sofia var de några av de estlandssvenskar som hade flyttats dit på 1700-talet från Dagö i Estland (vilket tillhörde Sverige fram till 1721) och tilldelats mark av den ryska kejsarinnan, Katarina II. Det Nyryska guvernementet hade precis erövrats från turkarna. Genom århundradena lyckades man behålla den lutherska tron och så småningom byggdes det en svensk kyrka i trakten. Under det första världskriget utbröt hungersnöd och kontakterna med Sverige bröts tillfälligt. Svenskättlingarna blev dock hjälpta av en svensk missionär, verksam i Ryssland och av ärkebiskopen Natan Söderblom. En expedition ordnades 1929-1930 för de flyktingar som ville komma till Sverige.

Sveriges första flyktingförläggning inrättades i Jönköping, i kaserner som tillhört Jönköpings regemente och som blivit lediga efter det att regementet avverkats året innan. Efter den lyckade konserten, kunde vi köpa ett glas vin i församlingssalen (ja, det är ju trots allt vinlandet Frankrike…) till förmån för Ukraina naturligtvis. Då hittade jag Sofia i full diskussion med en man vars släktingar också kom från Gammalsvenskbyn!

”Guds vägar äro förunderliga”… tänkte nog många av oss när vi gav oss iväg därifrån.

Anne Edelstam        

Svenska kyrkan i Paris

9 rue Médéric